Det må vara så…

Januari 1918

Torsdagsprogrammet för symfonikonserten såg ut så här:

Ludvig van Beethoven (1770 – 1827)
Symfoni nr 7, A-dur, op. 92

  • Poco sostenuto Vivace
  • Allegretto
  • Presto
  • Allegro con brio

Ludvig Schytte (1848 – 1909)
Pianokonsert, Ciss-moll, op. 28

  • Allegro
  • Intermezzo: Andante con moto
  • Final: Allegro

Natanael Berg (1879 – )
Makter, symfonisk dikt för stor orkester

  • I Selbest ist der Mann
  • II Das Weib

Programmet upplyser följande:

Beethovens 7:de symfoni, skizzerad redan 1809, fullbordad år 1812 och uppfördes första gången samma år tillsammans med den 8:e i Wien.

Den har karakteriserats som ”Dansens apoteos” af Richard Wagner, hvilken som bekant betrakta den symfoniska formen som grundad på dansen; för den Beethovenska symfonins del torde Wagner haft den grekiska, dionysiska dansen i tankarna. Wagner yttrar sig på ett annat ställe om verket:

”förvisso måste vi anse Beethovens A-dur-symfoni som det glädtigaste, som någon konst någonsin frambragdt: kunna vi väl tänka oss detta verks genius annorlunda än såsom inför vår blick uppsväfvande i ekstatisk hänryckning? Här firas en Dionysosfest, sådan greken blott i vårt idealaste antagande kan ha firat densamma: hur vi än fylles af jubel, af sällhetens yra, förbli vi dock städse inom en sublim hänrycknings gränser, himmelshögt öfver den mark, där ”vitsen” söker och samlar sina kraftiga bilder. Ty här befinna vi oss ej på någon marknad, det enda egentliga nöjet i vår läderartade framstegsvärld, här träffa vi ej på någon till Don Juan förklädd minister, hvars igenkännande och demaskering kunde skänka oss en glad stund; utan här uppenbara sig samma sannfärdigt lefvande gestalter som för den blinde Homer i hjuteskarornas rörliga dans, samma dans, hvars melodi den döfve Beethoven nu spelar upp för att låta vår hänryckta själs öga ännu en gång se dem.” (Om diktning och komposition, öfvers. Af W. P. B.)

Ludvig Schytte, den idag uppträdande solistens fader, är ett framstående namn i Danmarks senaste musikhistoria. Han lefvde mellan åren 1848 – 1909. Elev af

E. Neupert var Schytte själf lärare i pianospel vid utländska institut, bl.a. vid Sternska Konservatoriet i Berlin. Bland hans kompositioner märkes den idag spelade pianokonserten, mindre pianostycken, den dramatiska scenen ”Hero” samt operetterna ”Der Mameluk” och ”Der Student von Salamanca”.

Nathanael Berg (till det borgerliga yrket regementsveterinär) är född i Stockholm den 9 febr. 1879. Som musiker är han nästan helt och hållet autodidakt. Hans hufvudverk äro i operorna Leila samt Josua (under arbete); de symfoniska dikterna Tranengewalten, Alles endet was enstehet, Årstiderna, samt Varde ljus; körverken Mannen och Kvinnan samt Israels lofsång; de för baryton och orkester skrifna balladerna Eros vrede, Saul och David, samt Predikaren (alla tre Frödingska texter); en balett Älfvorna, en pianokvintett, samt dessutom ett antal sånger och pianostycken. Hans sista komposition, Makter, är en symfonisk dikt, vari kompositören velat skildra motsatsen mellan mannens och kvinnans väsen. Den förra bjuder ödet trots antingen han segrar eller går under, den senare böjer sig efter förhållandena, men förblir stark genom stilla, försakande kärlek. Den förre förkroppsligar den skapande viljan, den själfhärliga kraften, den senare tålamodet och undergifvenheten. Det är det elementära i de båda könens egenart och kontrastförhållande till hvarandra som kompositören framställt i sin tondikt.

O.M.s kostar på denna konsert följande ganska utförliga recension:

”Konsertföreningen kan åtminstone ej beskyllas för bristande omväxling i sina program: efter en divauppvisning kom en Brahmsafton och vid följande torsdagskonsert den kuriösa konstellationen Beethoven – Schytte – Berg, variatio dehetat! Genom sin särställning i programmet fick man dock Beethovens A-dur-symfoni ogrumlad och kunde njuta af dess klara, viljestarka, gestaltande samt dynamikens och rytmikens verkningsfulla utmejsling. Hänförelsen mattades dock i finalen som frambrusade på väl tyngda vingar.”

Ludvig Schytte är alla pianospelande ungdomars favorit, men hans alstring inom större former torde hufvudsakligen föra sin tillvaro mellan musiklexikonens pärmar. Att döma af pianokonserten i ciss-moll, tillhör den äldre dansk-tysk romantik med framträdande inslag af Grieg, något besläktad med Heusetts veka musik, gammaldags fin och förnäm till form och innehåll samt värd att lära känna, i synnerhet då bekantskapen förmedlas af komponistens dotter, fröken Anna Schytte. Vid sin tolkning af konsertens briljanta pianostämma fägnade hon med finslipad teknik, vacker ton och poetiskt föredrag. Om anslaget föreföll något matt bör det kanske tillskrifvas den för pianomusik ogynnsamma akustiken, möjligen också minnet af förra torsdagens pianovalkyria. Bifallet präglades dock af största hjärtlighet, och sympatierna betygades ytterligare med blommor.

Till sist beredde det kapellmästare Schnéevoigt ett tydligt nöje att åter få presentera en nyhet af Nathanael Berg. Denna känsla är fullt förklarlig, ty medveten om förpliktelsen att uppföra svensk musik, är det ej ofta dirigenten möter uppgifter som så motsvara hans temperament. Detta torde förklara hvarför Bergs alstring omfattas med en välvilja, ännu helt eller delvis förvägrad en följd af mer nationella, äldre och yngre svenska komponister, från Norman till Rangström. Den dramatiska växlingen i Bergs musik, motsättningen mellan stormande kraftexcesser och lyrisk sötma, det teatraliska draget, orkesterprakten, massverkan, den yttre effekten, det målande, diktande och improviserande i denna programmusik, allt måste ju egga en så modern dirigentvirtuos och musikalisk regissör som Scnéevoigt. Han gör den också con amore, bländande och medryckande, på samma gång på bästa sätt understödd af orkestern. I det nya verket, Makter, är ämnet åter motsättningen mellan mannen och kvinnan, ett af komponisten förut behandladt motiv, hvars idé mer eller mindre dock återfinnes i flertalet symfoniska verk, kontrasten mellan ett manligt första och ett kvinnligt andra tema. Sitt program har kompositören utvecklat i två satser, den första ”Selbest ist der Mann”, den andra ”Das Weib”. Liksom de tyska öfverskrifterna är innehållet mer befryndadt med tysk än svensk symfonimusik. Man återfinner här komponistens rika orkesterfantasi, hans lifliga temperament och naivt ungdomliga friskhet, därjämte äfven en viss formlöshet, opersonlig och alldaglig, om än ofta insmickrande melodisk uppfinning, som dock ej kan ersättas af förbluffande orkesterexperiment, samt en betänklig brist på djupare innehåll; denna påfallande svaghet i det mesta af Bergs tondiktning. Men trots ytligheten är han dock i sin art en stark begåfning, man må sedan hysa sympatier eller antipatier mot hans konst. Oberörd lämnar den ingen, och sin plats häfdar den i modern svensk tondiktning.

P.B. nonchalerar Berg fullständigt och anser hans musik för ett lättvindigt uppkok på Strauss och Wagner. Sådan musik har skrifvits långt före Berg massvis i Tyskland.

Det må vara så, att Bergs musik saknar form och djupare innehåll. Men jag blir oerhördt starkt berörd af densamma. Det är väl brist på formell kultur. Det är möjligt, att det icke är musik för en filosof, som t.ex. Brahms. Men för en stämningsmänniska, i så hög grad poingterad som jag, är det djupa brunnar. Jag njuter väldeliga af dessa färger, denna orkesterkolorit, dessa glansfulla effekter. Låt vara, att mycket blott är beräknadt på effekter, men det är tillvisst synnerligen skickligt gjordt. Är Berg, som det säges, autodidakt i sin konst, så ligger det mycket aktningsvärdt arbete där bakom, som också det kan vara värdt beundran. Att Berg är en man med temperament, behöfver man icke lång stund för att komma underfund med. Han klämmer till redan i första akten. Han är färgkonstnär.

Solisten Anna Schytte spelade sympatiskt. Stundom föreföll hon en smula matt, men det var väl, som Morales säger, beroende på jämförelsen med Elly Ness, som dock besitter en annan schwung.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan