onsdag 29 juni 2016

Det var en fläkt av gamla tider

Vårvintern 1918

På hemfärden gjorde vi ett besök på ålderdomshemmet för att uppsöka en gammal gubbe – Lundgren eller Lundberg – som varit med och arbetat uppe vid grufvan. Denna lades ungefär 1835, såvidt jag kunde förstå. Det var märkvärdigt hvilket minne denne 91-årige gubbe besatt från sin barndom. Han var liflig och pigg ännu. Enda felet var egentligen en smula dålig hörsel, men äfven den var skaplig nog.

Han berättade nu en del om ihjälslagna gruffogdar, pumpar och hästvindor, och att malmen skulle gå ifrån grufvan åt ”väster sör”, om körningen på vintern till hyttan, om körning till Läggesta och hyttan nere vid Vettern, strax nedom Åmmeberg – namnet kommer jag nu icke ihåg, fast jag känner det så väl. *(Kärrbacka?) Kopparhyttan hade nämligen brunnit, och man hade icke ansett det lönande att åter uppbygga den.

Det var en fläkt af gamla tider som passerade revy, och det hade varit nog så intressant att fortsätta intervjuen, ifall det kunnat ske på tu man hand och i annan, mera luktfri omgifning.

Planer uppstodo nu att besöka fru (Ulrica Regina) Grill på Godegård och anhålla att få taga del af arkivet som säkerligen skulle klarlägga hela denna fråga, då alla räkenskaper och smältningsrapporter helt säkert finnes kvar från denna tid. Men hon var inte hemma, och f.ö. vore väl en sådan begäran väl en smula djärf, att komma från en part, som inte har i hennes arkiv att göra.

Vi besökte en svafvelkisfyndighet, som Enblom hissade till skyarna. Det var en fattig imprägnation af kis i kvarts – hela historien en ca ¾ meters bred gång. Detta var allt. Utan ringaste värde!

Af större värde var däremot middagen, som serverades kl. 6 och bestod af fett, godt pepparrotskött med ”riktig smörgås” af gamla sorten, med helfet ost. Vidare syltade päron och kaffe med punsch. Två supar till maten! Hvad tyx om sådan lyx i dessa de yttersta af alla tider?

Afresa 7.41. Öfvernattning i Hallsbergs järnvägshotell. Afresa därifrån 4 på morgonen i fullt rägn. Hem vid 9-tiden. Ingen sömn på hela natten.

Det bästa med hela denna resa var gifvetvis upphandlingen af 5 kg härligt fläsk, 2 kg smör, 5 kg ost och 2 tjog ägg samt löfte om potatis. Sådant är värdt sina pengar i dessa tider!

måndag 27 juni 2016

Järnnasar och pauvra fyndigheter i Godegård

På fredagen for jag in vid middagstiden och ägnade mig åt mitt kontor på eftermiddagen. Resan till Godegård blef bestämd med Förvaltare Ekstrand. Vi skulle resa på 5.30-tåget på eftermiddagen. Hvilket vi också gjorde. Det snöblackade.

I Katrineholm medhunno vi det behagliga afbrottet af en god supé för dyra pengar. Man begagnar gärna tillfällena att äta i dessa tider! Vi framkommo till Godegård 11.26 och fingo logera gemensamt i samma stora rum, där jag förra gången höll på att frysa ihjäl.

På lördagsmorgonen fingo vi en vurst vid 7-tiden och anträdde färden upp till koppargrufvan. Det var isgata på vägen, och nog så vanskligt på sina ställen för hjuldon. Åkrarna voro tämligen bara, men i skogen låg ju rätt mycket snö. Äfven uppe vid grufvan var mycket snö, men varphögarna voro ju delvis bara. Länsning pågick med en membranpump – till föga nytta i den håla där de höllo på, och jag afbröt den därför och föranstaltade om uppsättning af en gams i ett annat af hålen.

s114

På fyndigheten äro nedsänkta tre större hål, hvaraf ett rätt långt (20 m) – den egentliga grufvan. Den syns sammanhänga med en af de andra sänkningarna – den som de höllo på att pumpa ur. Varphögarna hade just ingenting positivt att berätta. De berättade, att åtminstone ingen samlad svafvelkis förefunnits, utan på sin högsta höjd stänk och skifvor – imprägnation med ett ord sagdt. Och fattig sådan, ty någon vidare ytrostning stod ingenstädes att upptäcka. Varphögarna voro mestadels alldeles ofyndiga. Koppar kunde jag ingen alls se – låt vara att den blifvit bortförd. Men några rester skulle väl ändå stå att finna. På mig gjorde fyndigheten ett pauvert intryck. Föga förhoppningar! Förordade dock en länsning, eftersom de voro så envisa på sin sak, men hänvisade dem till ett mindre hål till höger om vägen, där de hade större utsikt att lyckas.

Vi voro äfven nere vid den gamla brytplatsen, där malmen af de gamla Grillarna hade nedsmälts. Vid en liten bäck i en backsluttning låg där en slagghög om ca 2-3000 ton. Slaggen var delvis full af insmält träkol, tydande på dåligt skött smältning eller primitiva anordningar – eller bådadera. Några järnnasar* stucko upp ur snön. Det hade sålts några stycken till 18 öre per kilo, påstod Enblom. Boxholm hade tagit dem. Det undras mig hvad de då kunna ha för svafvelhalt. Vi togo ett prof för analys af slaggen.

Utsikten var rätt öppen häruppe i höjderna. Vi foro förbi Djuletorp. Ett berg – Sinsberget (Sintesberg) tror jag det hette – sades erbjuda utsikt öfver hela norra Vettern ner till Vadstena och Omberg. Det skulle vara roligt att komma hit en vår, en solig dag i löfsprickningen – med glitter öfver Vettern.

*nasar är avfallsprodukter från kopparutvinning. Fram till 1840-talets slut utvanns koppar ur malm i så kallade sulubruk. En del av massan blev trots hettan i schaktugnen inte riktigt smält, utan la sig på ugnens botten. Nasarna består mestadels av järn, men innehåller också koppar, skärsten (halvfabrikat av koppar) och andra metaller. Källa: corren.se

Bildkälla: ekinge.nu

torsdag 23 juni 2016

Morfars mor flyttar till Moräng

Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet.

Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”.

Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det.

Han köpte alltså en liten gård (Moräng) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte vi barn skulle bli oerhördt roligt, så sorgen var inte alltför stor att resa ifrån Sthlm. Flyttningsstöket hade vi barn ej så mycket besvär av; vi var ju i skolan.

Jag minns mest flyttningsdagen då de kom med vagnarna o tog sakerna, och sedan då vi sjelva skulle fara. Då blev vi alla syskonen instuvade i en stor täcksläde, jämte en vårdarinna och en liten hund. Far o mor åkte i en liten fin släde för sig sjelva, väl inpackade i stora renhudar, för det var vinter och rysligt kallt o mycket snö.

14 mars 1860. Ja, och så skedde avfärden från Stockholm. Vi frös inte. Vi voro så många i släden, och matsäck hade vi tillräckligt. På e.m. kom vi till Södertälje (järnvägen var ännu inte färdig vid den tiden).

sodertelje_1860

Far tog in på Stadshotellet, så der låg vi över natten allesammans, o hade det bra der, men nog tyckte jag att alltin var konstigt. Inte förstod jag att det kunde vara tråkigt, när vi voro alla på ett ställe.

Nästa dag fortsatte vi resan, utan andra äventyr än att lilla syster Karin som var tre år kräktes i släden, och det var mycket otrevligt. Men hvad det var mycket snö. Den gick över de längsta gärdesgårdsstörarna.

morang

Snart började vi undra om vi inte var framme snart, så vi fick se härligheten. Till sist fick vi se det gula huset. Glädje. Ifrån landsvägen skulle vi göra en tvär vändning in på vår s.k. byväg. Det gick inte bättre än att far o mor, som åkt först, och hade en yster sprakfåle, stjelpte i ”grindhålet” och mor kom underst. Men allt gick lyckligt, för det var så mycket lös snö att falla i. Vi som kom efter lyckades bättre, fast vårt åk var så stort, så det knappt gick igenom grinden.

morang2

Så kom vi då till sist lyckligt fram, och vi voro rysligt nyfikna att få se allting. Vi tyckte att rummen voro gräsligt stora och många. De voro redan möblerade o 2 främmande jungfrur hade vi också.

---

(Med på flytten var således Karolina Josefinas och Johan Fredriks döttrar Carolina Wilhelmina (Lina) f. 1849, Hilda Sophia f. 1851, Maria Elisabeth f. 1853 brevskriverskan, Matilda Josefina (Tilda) f. 1855 (mormors mor) och Catharina Fredrica (Karin) f. 1857 samt en vårdarinna och en liten hund.

På den lilla herrgården skulle ytterligare sex döttrar födas: Lovisa Christina f . 1860 (samma år som flytten), Emma Cecilia f. 1861, Agnes Johanna f. 1862, Sigrid Edvardina Rosalie f. 1863,  Ellen Paulina f. 1869 och Anna Judith Carolina f. 1871.

När Anna Judith var sju år dog Johan Fredrik och Karolina Josefina stod ensam med sina elva döttrar. De flesta flyttade sedermera tillbaka till Stockholm. N&M)

onsdag 22 juni 2016

Morfars mor börjar skolan

Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp.

hornsgatan13

Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.)

Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon hette minns jag ej. En hette Malla (Amalia) o hon skötte huset. De voro väl i 40 a 50 årsåldern tänker jag. Jag minns inte hur många timmar vi läste, men vi hade alltid smörgåsar med oss o en liten rast. Om vi behövde gå ut, så fick vi alltid bedja om lov på franska. Men det har jag glömt nu. Det kanske du kan påminna mig om.

Medan vi bodde på Glasbruksgatan fick vi en liten syster till som hette Therese. Hon var allas vår älskling förstås, derför att hon var minst. Men hon dog när hon var 9 månader gammal. Och det blev en gräslig sorg. Mor bara grät och sörjde, som om hon mist alla. Det var en bedrövlig tid.

Jag minns så rysligt väl hennes begravningsdag. Hon var så söt der hon låg i sin lilla gula kista. Hon var klädd helt i hvitt i tyll o med myrten o blommor. Ävenså kistan. Och 4 skolynglingar buro henne bort.

katarina

Vi gingo hela vägen för det var så nära, med kransar o blommor i händerna. Vi gick tvärs över gatan och upp över den lilla krokiga backgatan o över Högbergsgatan till graven som var helt nära kyrkan. Jag minns ännu platsen mycket väl. Jag minns att det var några menniskor hemma sedan på e.m., men ledsamt var det.

morofar

Far o mor hade även gamla goda vänner på Hökens gata No 7 som vi voro hos ibland, (ej långt från oss) det var farbror och tant Villman. De hade 2 fosterbarn en gosse och en flicka. Men de voro stora. Dem får jag tala om en annan gång, om du vill att jag ska fortsätta.

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)

tisdag 21 juni 2016

Morfars mors barndomshem – Glasbruksgatan

Mitt, eller vårt, andra barndomshem blev på lilla Glasbruksgatan n:r 13. Jag vet inte hur länge vi bodde i Stadsgården, men det var nog 2 á 3 år, för vi bodde på Glasbruksgatan minst i 2 år också, o jag var 7 år (så när som på 2 månader) då vi flyttade ut till Moräng. (Det var den 14 mars 1860.) Ja på Glasbruksgatan bodde vi också trevligt.

glasbruksg

Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.) Der var ett staket av spjälor och en grind med lås för barnens skull, men det var ej många barn. Bara vi. Om det fanns några andra barn, så voro de aldrig på gården.

glasbruksg14

(Det borde vara stenhuset till höger i bild. N&M)

Från gatan kom man in i ett porthvalv, och der hade vi vår uppgång. 1 tr. upp, till vänster i portg. bodde en sjökapten som hette Hoge. (Kanske det ej stavades så der.) Han gick på utrikes långturer, o var borta rätt länge. Han hade så många fina saker från utlandet med sig alltid, då han kom hem. De voro snälla rara menniskor. I en annan lägenhet åt sjösidan med utsikt över berget o segelleden bodde en kommisarie Norman med fru o 2 döttrar, Thilda o Rosa. de voro också snälla o trevliga. Der fick vi också hälsa på ibland. men der fick man hålla sig stilla o inte bråka för frun var så noga.

Jag minns ej hur många rum vi hade der, men nog var det 3 minst, både åt gatan o gården, för de voro inte så stora. Jag minns att alltid om söndagsmorgnarna då vi voro klädda o ”fina” gingo vi nere på gården, hand i hand o spatserade o sjöngo små visor. Och vi fick ofta gå i kyrkan med mor, vi som var störst. Kyrkan var så nära. Bara en smal krokig backe upp. Jag minns inte hvad den hette, men det vet nog du, för den är kvar ännu likadan. Man kom rätt ner på Högbergsgatan o till den kyrkporten.

kattrackare

(Smala krokiga backen upp var troligtvis Kattrackaregränden, numer Höga stigen och kyrkan var bortom allt tvivel Katarina. N&M)

Jag minns en händelse som om det varit igår. Vi hade just kommit hem ifrån kyrkan o tagit av oss. Jag var så glad o hoppade omkring på golvet, såsom alltid på den tiden. Så fick jag tag i mors nyckelknippa som låg på bordet o kastade den i luften som om det varit en boll. Till sist hände sig inte bättre än att den flög iväg rätt på en stor spegel som hängde på väggen, vilken naturligtvis gick i kras. Det blev slutet på leken. Det var ju förskräckligt. Men tänk att jag slapp ris den gången. Mor nändes väl inte för jag var så ”snäll o glad”.

Du minns säkert mormors vackra tavla; den der med den lilla sovande gossen som lutar sig mot den stora hunden. Det var den som var spegel då. Mostrarna har den ju kvar. Ett ständigt fortlevande minne.

josefina_hund

(Karolina Josefina, Elisabeths mor, Göstas mormor, på gamla dar med hund- och gosstavlan – f.d. spegel - i bakgrunden. N&M)

Vi hade vår snälla Anna kvar der ännu, men hon gifte sig medan hon var hos oss, med en skomakare som - ja det var visst han som hette Bengtsberg.  Jag minns att hon kom ofta hem till oss sedan och då fick jag ofta följa med henne hem. Jag minns ock att hennes man hade en stor glaskula fylld med vatten, som stod på hans arbetsbord, eller bänk, och bakom kulan en lampa som lyste genom kulan.Han tyckte att det lyste mycket bättre då. Det der beundrade jag så mycket alltid. Alltid fick jag något gott som jag tyckte om, o så följde hon mig hem.

Fortsättning följer.

(Kartor och gatubild från Stockholmskällan, klicka på bilderna för källa.)

måndag 20 juni 2016

Morfars mors barndomshem

Morfar bad vid något tillfälle sin mor Elisabeth Heijkorn, att berätta om sin barndom, och hon skriver till honom i brevform, daterat 1943. Två år senare skulle hon vara död.

“Kära Söta lilla! Eftersom du ville att jag skulle skriva litet om min barndom, så har jag kluttrat litet här. Men det är ju ingenting att ha!

1855

Mitt första barndomshem som jag har något minne av, var i Stadsgården. Huset hade No 24, och låg precis på samma plats der sedermera Saltsjöbadens stationshus blev uppfört. Kajen nedanför var på den tiden en, blott några meter bred träbro, der man såg vattnet under genom alla springor; på somliga ställen så breda, så små barn fastnade med sina små fötter o ben i dem. Jag minns mycket väl hur jag körde ner ett ben o fastnade der, tills jag blev hjelpt derifrån.

Utanför bron eller kajen hade vi alltid fullt med segelfartyg, större eller mindre. Ibland stora härliga skepp och briggar, rena, fina o ståtliga, lastade med kork eller frukt eller styckegods och mångahanda saker. Kolseglare kom ju även men de stannade mest utanför på strömmen, och lossade der på pråmar. Vi kände så väl igen de fina fartygen då de kom tillbaka; då gick vi alltid ned o hälsade på de snälla gastarna, och de voro alltid så snälla o rara mot oss och bjödo oss in på fartyget o i deras små kabysser, o visade oss så många fina vackra saker som de hade, och så fingo vi gotter av dem.Vi tyckte att det blev så tomt då de reste bort igen. Då sade vi farväl åt dem, o då de gick, viftade vi åt dem från våra fönster. De viftade igen, de visste så väl vilka fönster som voro våra förstås. När de kommo igen viftade vi dem välkomna. Jag var vid den tiden omkring 3 år, Hilda 5 år o Lina 7 år. Tilda var för liten för att vara med.

stadsgarden

Vi bodde 4 tr. upp, så vi hade härlig utsikt över Skepps- o Kastellholmarna och utåt hela segelleden. Det var ”rysligt” härligt att ha den utsikten, o för att vi bodde så högt, såg vi inte bron som låg under, om man ej särskildt ville. Vi hade 4 rum och kök (ett litet rum utan fönster). En stor präktig vind var vårt lekrum, der fick vi gasta o springa o leka. Om man var vaken vid 2-tiden på natten och tittade ut, så fick man se hela strömmen full av små fiskebåtar, med en man i var, som satt o pimlade strömming. det var så roligt att ligga och se på dem, så tyst o stämningsfullt just vid den tiden på morgonen. (Annars fick de ingen strömming.)

Några bekvämligheter hade vi inte. Vatten fick man bära upp nerifrån gatan från en pump, och slasket skulle bäras ner, 2 trappor ner till en liten 4-kantig gård som låg der. Våra små ”bekvämlighetshus” låg också der. Köket o ett litet rum innanför, hade sina fönster från den sidan, åt den lilla gården, fast den låg ju 2 tr ner, så man inte såg den. Ja det var inte nutidens bekvämlighet eller byggnadskonst. Men vi hade trevligt i alla fall, man visste inte om något annat; men nog var det arbetssamt, men det tänkte man inte så mycket på, som nu.

Om söndags e.m. brukade vi ofta fara till ”dockan” eller Djurgården, Frisens park. Det fanns då att få så k. roddarmadammer, som rodde folk över, billigt, ifrån Tegelviken o Räntmästartrappan o. a. h. Det gick ju ej så fort, men det behövdes ju inte heller. Mat och dryck togs alltid med förstås, o så var man ute till kvällsdags, d.v.s innan kl. slog 10, då det tutades i kyrktornen för det tyckte vi var förfärligt hemskt att få höra.

Vi hade en lång stor farstu med fönster, men den behövde vi inte gå för att komma ut i köket som låg på andra sidan, för vi hade en lång korridor, som vi gick genom dit ut. Men annars gick man genom farstun. På högra sidan av huset var en trätrappa som gick upp till stora Glasbruksgatan, o ovanför till vänster låg ett litet trevligt hus med en liten fin gård, inhägnad av ett staket. Det ägdes av en gammal fin fru, Kullman, mycket god vän med vår mamma. Dit upp fick vi gå emellanåt o leka o ha roligt.

På andra sidan gatan, midtemot var en likadan trappa som ledde upp till lilla Glasbruksgatan och derifrån en, upp till Mosebacke trädgård, och der, innanför en stor förskräcklig port var ett nöjesetablissement, der de hade alltmöjligt roligt. cirkus o lindansare o jag vet inte allt vad. Vid den der stora porten var en så snäll och rar vaktmästare, som vi var så god vän med. Han lät oss ibland gå innanför porten och der fick vi se så mycket vackert o roligt. Långt in fick vi inte gå förstås och vi var ju alltid snälla o lydiga mot vår snälla vaktmästare. Stora ingången var från Mosebacke torg.

Jag minns nog många andra saker också. Jag minns att vi hade en snäll o rar jungfru, som jag tyckte rysligt mycket om. Hon hette Anna Bengtsberg. Ja detta var mitt första hem; jag vet inte om något annat före detta.”

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)

söndag 19 juni 2016

Emellertid var jag inne på symfonikonserten

Programmet var Peterson-Bergers ”Baneret”, hans symfoni under studieåren, Schuberts Rosamunda-musik, samt som afslutning Sibelius violinkonsert. Med Carl Flesch som solist. Jag var ensam.

”Baneret” var ju vackert. Musiken var lättförståelig och alla instrument hade sina dryga anparter. Ingen fick vidare långvarig hvila. Och det trillade iväg tämligen hastigt ibland. Förgäfves spanade jag emellertid efter något direkt P.B:iskt särdrag från hans pianoalstring. Här hade han tydligen inte kommit fram till sin personliga stil. Det var mest Wagner, fastän i mera melodiös form. I scherzot roade han publiken med en liten svansstump, Philoeconns, ett stycke herrgårdsfrökendans. Scherzot var förresten det bästa i mitt tycke.

rosamundaSchuberts balettmusik ur Rosamunda är ju alltför välkänd. Den tillhörde min repertoar för 20 år sedan. Den bildade ”en luftig båge” öfver till Sibeliuskonserten, som jag däremot inte kunde rätt väl smälta, full af allehanda konstigheter som den var.

D.v.s. jag blef i tillfälle att höra endast första satsen, enär jag ville hem till Storängen på kvällen och måste skynda till 10-tåget. Andantet var måhända bättre – jag tyckte mig se detta i tidningen sedan. Det skrefs att det var trollrunor och ödemark i den musiken. Alltnog, fast jag beundrar Sibelius, så tyckte jag inte värst om denna konserten.

Carl Flesch var förstås storartad. Sällan ser man ett så genomsympatiskt uppträdande för det första. En noblare företeelse, fullkomligt oberörd som han var. Tekniken behöfver man ju knappt orda om. Och det, fast nog Sibelius beredde honom de värsta krångelmakerier.

torsdag 16 juni 2016

Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp

Februari 1918.

En herre från Gefle, med den klingande telegramadressen ”Jernnilsson”, alias Josef Nilsson, handelsagent, hade uppvaktat Mercator i Hallins person för att plädera för finansieringen af svafvelkis som han påstod sig förfoga öfver i stora kvantiteter. Den ena fyndigheten skulle ligga vid Åbydal på banan Linghed – Norrsundet, den andra i närheten af Västerberg vid Storvik – Arthur Nordströms fina fyndighet ”via Nycander”. Jag hade redan på förhand på känn, att det skulle vara skräp, men man kunde ju aldrig veta. Hallin hade varnat mig för mannen i fråga, och framhållit hans mindre behagliga utseende.

Allt nog, jag reste. Den 5:te febr. gaf jag mig iväg – det var visst tisdag morgon. Tänk hvilka tågförbindelser nu för tiden. Samma tåg som förr gick 10.30 med framkomst till Forsbacka ½ 3, går nu 7.25 på morgonen! Det är dock inget annat än att resignera och vara glad åt att man kan komma någonstädes i dessa tider. Och biljettpriserna! 110 % mot förut! Men allting har en ände, och så äfven denna resa. Jag reste från Storängen med 6-tåget och framkom till Gefle i vanlig tid. Jag trodde att ”Jernnilsson” skulle ha varit nere vid tåget och tagit emot. Men då så icke var förhållandet, så fortsatte jag till Forsbacka, för jag tyckte det kunde vara roligt att komma dit och ta en ögonblicksfotovag, ehuruväl platsen ifråga inte numera just utöfvar någon större dragningskraft.

_DSC0803f[3]

Forsbacka var sig likt. Det nya kontoret var ännu icke färdigt, men vissa kontorslokaler voro i ordning och tagna i bruk. Sålunda K.S.s och Haglunds rum osv. allt var nu nytt och fint och inredningen var för Forsbackaförhållanden storartad. Det var annat nu än förut. Det är möjligt, att planen är lyckad och att arkitekten lyckats utmärkt att tillgodogöra sig det gamla kontoret, att lokalerna är bra etc. Men jag tycker ändå, att de borde ha kostat på sig litet mera arkitektur. Nu liknar det ju ingenting i alla fall.

_DSC0858fpJag hälsade på inne hos K.S. och hos Haglunds. Äfven fick jag nöjet ta Fornander i hand. Det hade eljest icke precis ingått i planen. Jag ville nämligen hälst ha uppträtt ”obemärkt”. Men det är nu så i Forsbacka, att det icke lär lyckas, icke ens på natten. Återseendet var emellertid föga hjärtligt på något håll.

Jag fick inte tid att göra någon rundgång. Blef bjuden till K.S. på middag och infann mig kl. 6. K.S. var sig ju lik och vänlig till det yttre åtminstone. Hon däremot var sur och högdragen som vanligt, och kostade inte på sig många ord. Hon påstod att hon var så förkyld, att hon knappast kunde vara uppe. Men ändå skulle hon ha kafferep samma kväll.

Jag var också uppe hos Wahl, som nu provisoriskt flyttat in i Östbergs rum. Östbergs rum var sig likt, men f.ö. hade de kostat på än ytterligare komfort i den gamla kåken. Tallberg hade t ex fått Anderssons gamla rum och hade fått utstyrdt med sagolik prakt, nya fina hvita gardiner etc.

De har fått in en massa nytt folk, mest ungdomar förstås. Inköpschef ha de fått från Falun – Söderbergs sekreterare. Han skall ha 10 000 i lön och en ny villa i parken. Nu snuggas inte med bostäder. Äfven Blom har fått löfte om bostad, och arkitekten Lewerentz håller på och ritar allt hvad tygen håller. Det påstods att 3 nya villor skulle uppstå i parken. Forsberg fick plats i Hofors – den som stått annonserad – men blifvit hindrad från att ta den af dispen, som åberopat gammal öfverenskommelse emellan dessa bruken att icke taga tjänstemän från hvarandra. Emellertid sade han upp sig ändå, och skall nu ha valsverken i Laxå.

Så har Blom fått 2 – 3 assistenter och äfven å de öfriga kontoren är det påspätt, så att Wahl trodde att de nu skulle vara bortåt 40 stycken.

Det nya laboratoriet är bestämdt att byggas i Stackelhagen, strax vid hyttan. Man höll nu på med schaktning för grunden. Läget är ur arkitektsynpunkt synnerligen godt, ur kemistsynpunkt kanske likaså, men ur metallografisk sämre, då gasmaskinerna torde försvåra - för att icke säga omöjliggöra - fotografier i hög förstoring. Men utsikten är ju Forsbackas vackraste.

Jag träffade förstås en hel del. Men hade föga tid att hälsa på.

Låg hos Eliassons på natten. De voro strama öfver sitt elektriska ljus nu i byn, det betraktades nästan som en sevärdhet. Och det måste medges, att det högst betydligt ändrar byns förhållanden.

Jag sof inte värst på deras inventionssoffa. Och härtill bidrog, att jag måste upp så tidigt för att hinna med 8-tåget, som nu gick 7.50. Eliassons äro ju icke morgonpigga och de hade ingen väckarklocka.

På morgonen blef det dock bra med vakningen, ty jag låg ju vaken mest hela natten, men ändå höll jag på att komma försent. Ty E-sons skulle i all välvilja bjuda på något varmt – cakao eller the – och det dröjde ut så länge på tiden att jag sedan fick lof att halfspringa nästan hela vägen. Till på köpet med den rätt så tunga väskan. Äfven var jag tjockt klädd. Och följden blef, att jag var sjöblöt och ångande som ett lokomotiv vid ankomsten till Fbka station. I högsta grad obehagligt, ty jag hade inget ombyte i skjortor!

måndag 13 juni 2016

Bores välde är brutet för i år

Måndagen den 11 februari 1918

Det börjar bli omöjligt snart med dessa långa skutt. Jag kan inte sköta mig. Jag hinner verkligen inte med. I går, på söndagen trodde jag mig kunna skrifva åtskilligt, men det blef ingenting af, ty jag var för trött. Jag hade nämligen på morgonen just hemkommit från Östergötland.

Blidvädret har nu pågått sedan den 20 januari, d.v.s. 22 dagar i sträck. Det är väl nu knappast hopp om mera vinter af det förra allvarliga slaget. Visserligen kan väl en snöstorm komma fram i mars, men jag liksom känner på mig, att Bores välde är brutet för i år.

Saken har två sidor – man har icke fått ut hälften af det som ska fram ur skogarna, men å andra sidan hjälper den milda väderleken det fattiga folket, som slipper frysa så. Jag är glad åt den ringa koksåtgången. Ty det har verkligen gått åt mycket litet den senaste tiden. Men å andra sidan blir det mycket svårt med veden till min lokomobil i Wreta och framforslandet af lafvirket.

Symfonikonserten den 31 jan. gick jag icke på. Dumt nog förresten. Jag var visserligen inne i musikhandeln för att köpa biljett, men det var i sista laget, jag tror på torsdagsmorgonen, och det fanns endast de aldra sämsta platserna kvar, och de kostade 2,25. Det höga priset berodde på solisten Partos – underbarnet. Det var just honom jag skulle velat höra. Det är en 14-åring, af ungersk börd, skulle jag tro, som af kritiken höjts till skyarna. Man framhåller, att man vet icke hvad man mest skall beundra, det virtuosa beherrskandet af alla violinteknikens underverk eller den djupa musikaliska uppfattningen – en sällsynt sak vid så unga år.

Jag ångrar mycket, att jag icke fick höra honom, trots att han gaf icke mindre än tre konserter.

Samtidigt spelades Berlioz´ Haroldsymfoni, som ju också fick så mycket beröm. Hade Partos spelat något annat än Brahms violinkonsert i D-dur, som jag ju för ej så länge sedan hört, så hade jag nog med säkerhet gått, trots det höga priset. Exempelvis någon av Bachs solosonater.

På lördagskvällen (2/2) var Greta ute. Wilhelm däremot, som också skulle ha kommit, uteblef skändligen. Jag läste ur Engströms ”Bläck och Saltvatten”, några saftiga bitar, men eljest förföll vi allmänt till den stora tröttheten.

På söndagen voro vi alldeles lämnade ifred. Ingen besvärade oss med sin närvaro. Jag satt mest och skref, åtminstone hela förmiddagen, och fick uppbära förebråelser för min osällskaplighet. Vi voro ute med barnen ett litet tag på middagen, en liten sväng om elektricitetsverket, men vädret var föga inbjudande.

På kvällen åkte jag in till staden. Signe och jag hade köpt oss hvarsin 50 öres plats på läktaren i Musikaliska akademien. Det var Mozart-Brahms-afton. Bergien-kvartetten spelade två stråk-kvartetter, en af hvardera mästaren; d.v.s. den sista var t.o.m. kvintett (Brahms), uti hvilken Astrid Berwald spelade pianostämman – synnerligen svår, men briljant! Därjämte bjöds på två solosatser af Brahms, förträffligt spelade af Astrid Berwald – den synnerligen sympatiska pianisttösen! – däribland balladen ur op. 118, som äfven jag i min oskuld försökt tota till, ehuru inte i så svindlande tempo. Så förekommo några sånger af Brahms, sjungna af Ebba Nyström-Strandberg – alltsammans Borgareskolans serier. Det var en väl använd 50-öring!

Jag har påbörjat ”Boken om Kaj” i ett annat, vackrare band. Få se, hur det går med detta illustra verk. Om det blir konsekvent genomfördt?