Emellertid var jag inne på symfonikonserten

Programmet var Peterson-Bergers ”Baneret”, hans symfoni under studieåren, Schuberts Rosamunda-musik, samt som afslutning Sibelius violinkonsert. Med Carl Flesch som solist. Jag var ensam.

”Baneret” var ju vackert. Musiken var lättförståelig och alla instrument hade sina dryga anparter. Ingen fick vidare långvarig hvila. Och det trillade iväg tämligen hastigt ibland. Förgäfves spanade jag emellertid efter något direkt P.B:iskt särdrag från hans pianoalstring. Här hade han tydligen inte kommit fram till sin personliga stil. Det var mest Wagner, fastän i mera melodiös form. I scherzot roade han publiken med en liten svansstump, Philoeconns, ett stycke herrgårdsfrökendans. Scherzot var förresten det bästa i mitt tycke.

rosamundaSchuberts balettmusik ur Rosamunda är ju alltför välkänd. Den tillhörde min repertoar för 20 år sedan. Den bildade ”en luftig båge” öfver till Sibeliuskonserten, som jag däremot inte kunde rätt väl smälta, full af allehanda konstigheter som den var.

D.v.s. jag blef i tillfälle att höra endast första satsen, enär jag ville hem till Storängen på kvällen och måste skynda till 10-tåget. Andantet var måhända bättre – jag tyckte mig se detta i tidningen sedan. Det skrefs att det var trollrunor och ödemark i den musiken. Alltnog, fast jag beundrar Sibelius, så tyckte jag inte värst om denna konserten.

Carl Flesch var förstås storartad. Sällan ser man ett så genomsympatiskt uppträdande för det första. En noblare företeelse, fullkomligt oberörd som han var. Tekniken behöfver man ju knappt orda om. Och det, fast nog Sibelius beredde honom de värsta krångelmakerier.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan