Heijkorn

Januari 1918 Torsdagsprogrammet för symfonikonserten såg ut så här: Ludvig van Beethoven (1770 – 1827) Symfoni nr 7, A-dur, op. 92 Poco sostenuto Vivace Allegretto Presto Allegro con brio Ludvig Schytte (1848 – 1909) Pianokonsert, Ciss-moll, op. 28 Allegro Intermezzo: Andante con moto Final: Allegro Natanael Berg (1879 – ) Makter, symfonisk dikt för stor orkester I Selbest ist der Mann II Das Weib Programmet upplyser följande: Beethovens 7:de symfoni, skizzerad redan 1809, fullbordad år 1812 och uppfördes första gången samma år tillsammans med den 8:e i Wien. Den har karakteriserats som ”Dansens apoteos” af Richard Wagner, hvilken som bekant betrakta den symfoniska formen som grundad på dansen; för den Beethovenska symfonins del torde Wagner haft den grekiska, dionysiska dansen i tankarna. Wagner yttrar sig på ett annat ställe om verket: ”förvisso måste vi anse Beethovens A-dur-symfoni som det glädtigaste, som någon konst någonsin frambragdt: kunna vi väl tänka os

Måndagen den 28 jan. 1918. Se, sådär är det! En lucka på en hel vecka! Inte för att händelser af någon betydenhet inträffat, men ändå tycker jag inte om alltför stora luckor. Tövädret har fortfarit hela veckan. I staden har varit bottenlöst. Den extra snöskottarpersonalen har strejkat eller rättare sagdt vägrat att arbeta för den erbjudna, nu ca 130 % ökade daglönen. 1913 betalades visst 35 öre timmen. Nu begäres 1 kr för gatuarbete och 1.20 för gårdsarbete. Följden har blifvit, att smutsen ligger kvar i stora strängar längs alla trottoarer. Det har icke varit för ro skull man denna vecka har promenerat på Stockholms gator. Ute på landet har det varit något drägligare, fast vedervärdigheter icke saknats äfven där. Det har varit öfvermåttan halt förstås. Snön har till större delen redan gått, uppe på vår tomt är marken bar kring träden, och vägarna lysa bruna i kanterna. Men värst har det varit med vattnet. Då jag igår eftermiddag skulle gå ner i källaren och göra iordning några läm

Tisdagen den 22 jan. 1918. I dag är dimma, starkt töväder och disigt i luften. Omslaget i vädret började redan på söndagskvällen. På måndagen var all snön borta från träden, och det var icke mindre än 6 grader blidt. Det är skillnad det, mot 20 grader för blott några dagar sedan. På måndagen var också otrefligt i staden. Tusentals snöskottare och trottoarknackare voro i verksamhet och man fick icke gå oantastad någonstädes, vare sig på gatan eller trottoaren. Sörjan gjorde, att man fick balansera sig fram. Det är alltid ett fasligt lif i staden vid dylika stora töväder. Det tager många dagar, innan den blir finputsad och fullt anständig. Jag fortsatte på morgonen mina ”förberedelser till Reformationen”. Så ingående trodde jag aldrig att jag skulle få en inblick i Luthers gärning. Ämnet tilltalar mig mycket, men så är det också framställt i njutbar form. Reste in med 10-tåget. Hade ingen vidare arbetslust. Jag gjorde upp mitt mellanhafvande med Bernhardt & Co för hyra och inlogerin

Januari 1918 På lördagen for jag in med 10.17, besökte i Centralpalatset en gammal kurskamrat, löjtnant Elliot (ang. gruffogde-bostaden vid Wreta mm) och satt så på kontoret till ½ 3, då jag for hem. Gaf Strandberg order om att nedlägga arbetet vid Ferrum tills vidare – tills i slutet af mars, på grund af svårigheterna med den skarpa kylan, som gör så att pumparna ideligen fryser och som därigenom förorsakar upprepadt krångel. Fagerberg fick redan ett par dagar tidigare (på fredagen) telegrafisk order om saken. Idag på söndagen fingo vi vara fullständigt i fred för besök. Jag trodde nästan att Gösta Estréen skulle komma ut för att hämta mig ut på den förut aftalade skidfärden till Nacka. Inte häller kom Ragnar Swärd, så som han på onsdagen preliminärt hade sagt. Min moder sade i fredags, att hon skulle komma ut idag också, men hon kom inte. Vi voro som sagdt alldeles lämnade i fred. Jag började dagen med Luthers 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg, men afbröt detta fördjupande i fo

Söndagen den 20 jan. 1917 Fredagen och lördagen har kylan något slagit sig, och det har varit något drägligare att vistas ute. Jag har om morgnarna fortsatt mina studier om ”Reformationstidehvarfvets historia” i min stora Världshistoria. Det är rätt eget, att jag nu på gamla dagar är så intresserad af historia, då detta i skolan var mitt mest afskydda ämne. Men säkerligen tog ej Hildebrand med det rätta greppet om det. Och ännu har jag en stor aversion mot koncentrerade historiska läroböcker med uppräknandet af kungar, krigsföretag och en massa årtal. Däremot kan jag njuta af skildringen i min stora världshistoria, ty där lägges mera vikt vid det kulturella och utvecklingen. Man får ett bättre grepp på ämnet. Också äro dessa skildringar efter min mening synnerligen väl skrifna. Jag har dessutom fortsatt en smula mina studier om ”Stockholmstraktens geologi”, samt ”Den geologiska forskningen i Sverige”. Jag går tillväga på det sättet, att jag på biblioteket först med blyerts skrifver a

På torsdagskvällen åhörde jag Brahms-konserten på Auditorium. Programmet såg ut så här: Symfoni nr 3, F-dur, op. 90 Allegro con Brio Andante Poco allegretto Allegro Pianokonsert nr. 1, D-moll, op. 15 Maestoso Adagio Rondo, Allegro non troppo Akademisk festovertyr, op. 80 Solist för aftonen var Elly Ney , som jag senast hörde tolka Brahms B-dur-konsert, jag tror det var vintern 1915. Hon kan ju näppeligen kritiseras, så högt står hon såväl i teknisk bravur som musikalisk fördjupning. Hon lär ju dessutom ha specialiserat sig på Brahms. O.M.s ( Olallo JM Morales , musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) skrifver i sin recension af konserten följande: ”Konsertföreningen återvände på torsdagen till den absoluta musikens område efter sina utflykter till politikens marker och operadivornas värld. Åter bjöd den på ett konstnärligt stilfullt program, som dock ej uteslöt en förträfflig solist, ehuru inom en enhetlig ram. Aftonen var Brahms´, företrädd med sina yppersta saker, f-dursymfo