tisdag 27 juni 2017

”Around the coasts of England”

Våren 1918.

Från veckan är att anteckna en föreläsning I Borgarskolans serier af Mr. Erskine Kidd på Victoriasalen. (Victoriasalen låg i Godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm. Reds. anm.) Han föreläste om: ”Around the coasts of England” och visade i anslutning därtill en massa vackra bilder från Britanniens många hamnstäder.

Föreläsningen var synnerligen liflig och medryckande och hölls på ett klart och tydligt språk, där intet ord gick förloradt. Föreläsaren är ju bekant för sin humor och kvickhet, och han lät den flöda, som då han t.ex. relaterade morgonbönen i en af Skottlands domer, där han som gosse varit korsångare, då ynglingarna, djupt andäktiga, rabblade på fabriksmärkena i hattkullarna, som de höllo för sina ansikten. Eller då han i en musikhandel skulle sjunga en melodi till ett stycke som han ville köpa för att få Pinet att sedan introducera, hvarvid ”my wife went out”, hvilket kanske var behöfligt.

De många bilderna voro förträffliga och gåfvo en präktig illustration till rundresan. Vackrast voro förstås de skotska bilderna.

SkerryvoreMan borde naturligtvis för sin själs frälsning mera än hvad som sker begagna sig af de rika bildningsmöjligheterna, som dessa föreläsningar erbjuda. Jag är lat. Men huru hinna med allt?

tisdag 13 juni 2017

Den första symfoniens tragiska storhet…

Eftersom jag är i farten med musiken, så är det bäst att äfven relatera torsdagens symfonikonsert. Programmet var följande:

Brahms:

Symfoni no. 1, e-moll, op. 68.

  • Un poco sustenuto. Allegro.
  • Andante sustenuto
  • Un poco allegretto e grazioso
  • Adagio. Allegro non troppo ma con bris

Pianokonsert no.2, D-dur, op. 83.

  • Allegro non troppo
  • Allegro appassionato
  • Andante
  • Allegretto grazioso

Brahms_Johannes_1887Brahms e-moll-symfoni slutkomponerades efter många års förarbeten 1876, då den också för första gången uppfördes – nämligen i Karlsruhe. Omedelbart därefter följde uppföranden i Mannheim, München och Wien. För många gäller den som Brahms väldigaste tonskapelse. ”den första symfoniens tragiska storhet” skrifver Thomas-Lan-Galli ”har Brahms senare icke förmått uppnå”

Med sin väldighet ställer den allt i skuggan, som på symfoniens område skrifvits efter Beethoven. Det finns andra verk, som ha att uppvisa skönheter, som detta ej äger. Den underbara klangfägringen i Schuberts h-moll-fragment anträffas ingenstädes hos Brahms, men e-moll-symfoniens monumentala storhet berättigar till en viss grad den beteckning Bülow gaf den som ”Beethovens tionde”.

D-dur-konserten härstammar från året 1881. En egendomlighet i dess byggnad är, att den innehåller fyra satser i st. f de sedvanliga tre. Solostämman anses i tekniskt afseende vara en af de svåraste pianistiska uppgifter som finnas.

”hvad konserten” skrifver Kalbeck, Brahms främste biograf ”hvars karaktär vi finna i en outgrundlig, i lifvets djupaste allvar bottnande glädje, har framför alla andra i sitt slag, är klangfärgernas skönhet och rikedom. Klavertronen blir så aktsamt behandlad och så lyckligt förberedd, att örat genast blir förtroget därmed. En gång vanda vid den hälsa vi klangen i hvarje soloparti med ny spänning, glädja oss öfver den lysande fullheten i dess kraft, som orkestern tycks fördubbla”.

Den pastorala stämningen och den friska naturmålningen i verket tillhöra de största skönheterna i Brahms produktion.

lördag 3 juni 2017

Det var ett tonmåleri utan like!

Denna recension (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) öfverensstämmer tämligen noga med mina egna intryck af konserten.

Prodana”Brudköpet” tyckte jag var mera konstigt än vackert – hela tiden ett ansträngt jäktande i vildaste prestissimo. Instrumentationens hufvudpunkt var förlagd till stråkarna. Jag tyckte inte det var någon vidare omväxling. 

César Franck-konserten däremot var öfverdådig såväl i pianostämman som i orkestern. Stycket påbörjades så varligt och en smula melankoliskt men ryckte ibland upp sig till likaså svindlande tempon, så att man knappast förstå hur det är möjligt för människofingrar. Jag förmärkte väl det fördjupade andliga innehåll, hvarom Morales talar.

Beträffande Alpsymfonien har han nog också rätt. Det var ett öfversåsigt stycke skildringskonst af yttre effekter. Djupare känsla, konstnärlig upplefvelse saknades. Verket var ju ytterst intressant som orkestreringsprof betraktadt, men lämnade en dock tämligen oberörd, när effekterna väl voro öfver. Nedfarten från berget var storartadt gjord. Man hörde faktiskt hur han åkte och rentaf kasade utför långa sträckor af branten. Det var ett tonmåleri utan like! Likaså ”lugnet före stormen” med de ängsliga fågelpipen och varslen samt den utbrytande stormen. nattdunklet var som sig bör synnerligen mystiskt, och flöt alldeles i sär i alla möjliga konturlösa tonsteg och harmonier.

I alla händelser var det en upplefvelse, som väl förtjänar att antecknas.

Jag tror dock nästan att jag tycker Bergs musik är fullt ut lika färgstark, mustig och klangfager.

P.B. (troligtvis Wilhelm Peterson-Berger, som verkade som musikrecensent fram till 1930. Reds. anm.) är inte fullt så skonsam som Morales. Han skrifver:

”Operans fjärde symfonikonsert gjorde Stockholm bekant med Richard Strauss senaste verk, hans mycket omtalade Alpsymfoni. Man bör vara hr Järnefält tacksam för den mödosamma och stor apparat kräfvande presentationen, men för öfrigt är det väl knappast möjligt att inte förvånas öfver verkets besludlighet och inre obetydlighet. En idyll i jätteformat: bergsbestigning med hornlåtar i skogen, koskällor på fäbodvallen, ett oväder enligt konstens alla regler och nedstigningen m.m. m.m. Programmet anger 21 tonbilder, hvilket verkade en smula bra. För öfrigt återfann man den välkända Wagnerepigonismen i orkester och motivbehandling nästan mera obeslöjad än någonsin förr. Det tematiska materialet är mycket enhetligt, men verkar delvis utnött och alltför vanligt. Vissa sällsammare hörselsensationer såsom den af vindmaskinen – hvars exekutör tyvärr fängslade ögat lika mycket som örat – kunde ej blanda bort dessa intryck; det hela är klangmusik afsett för öra och fantasi. Hjärtat har då ingenting att säga eller mottaga.”

måndag 29 maj 2017

Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni

Vårvintern 1918

På tisdagen var äfven Signe till doktorn och fick konstateradt, att hon hade tarmkatarr. Hon skulle ligga med omslag i två dagar och inte förtära annat än vatten och ägghvita. Denna närmast föregående veckan har hon ju intet ätit och ser så mager och ynklig ut, att man rent af kan förskräckas. Emellertid var hon med mig på aftonens stora symfonikonsert på Operan. Jag ansåg att man inte gärna kunde låta ett dylikt musikaliskt evenemang gå förbi utan att vara med. Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni med dess stora apparat och höga fordringar. Jag lyckades egendomligt nog få biljetter på måndag middag på ett fullkomligt smärtfritt sätt.

Om konserten skrifver O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) följande:

”under världskrigets första sommar spreds ryktet, att ett fredsverk uppstått, en ny symfoni af Richard Strauss och på hösten ägde premiären af ”en Alpsymfoni” rum i Dresden, mottagen med ovanligt samfälld hjärtlighet. Ändtligen har verket nått hit och bildade hufvudnumret vid Operans symfonikonsert på tisdagen. En Straussnovitet utgör alltid en sensation och man var mer än vanligt nyfiken på hvad mästaren hade att förmäla efter sin långa utflykt på operans område. Väl ett årtionde skiljer ”En Alpsymfoni” från Symphonia Domestica, tiden utfylld med ”Salome”, ”Elektra”, ”Rosenkavaljeren”, ”Ariadne” och baletten ”Josefslegenden”. Att det nya verket dock skulle ansluta sig till de tidigare symfoniska dikterna i programmusikstil framgick af titel och detaljeradt händelseförlopp, i åskådlighet täflande med kinematografrealismen.

Strauss söker skildra en dag i alpvärlden från nattens vikande dunkel, tills jorden åter sänkes i mörker. I soluppgången börjar under jakthornens klang vandringen uppåt genom skogar, invid bäckar och glittrande vattenfall, där hägringar tjusa vandraren. Vidare bär färden öfver blommiga ängar, förbi sätrar och genom villande snår. På gletschern lurar faran, ett ögonblick råder andlös spänning, dock går allt lyckligt och snart nås högsta toppen. Härifrån skådar vandraren ut öfver alpvärlden och poetiska visioner hägra för honom. Men från djupet höja sig dimmor, fåglarna varsla om oväder och inför varningen beredes till nedfärd. Snart lössläppas dock elementen i ohejdat raseri för att slutligen med uttömda krafter vika för aftonsolen, som gjuter sin varma glans öfver naturen. Åter når vandraren den lugna dalen under det natt sänker sig öfver nejden.

Programmet till denna ”Pastoralsymfoni” är ju barnsligt enkel, med paralleller från Beethoven till Mahler, men dess illustrativa sida måste locka en orkestermålare som Strauss, äfven om naturen dock är något mer och annat än blott dekoration. I synnerhet tyckes alpvärlden tillgänglig för den endast med öga och hand arbetande illustratören, han må nu vara så skickligt färgvirtuos som hälst.

Segantini

Kilometervis väf har offrats åt minutiöst afbildade alper, och dock känner anmälaren blott en, Segantini, för hvilken fjällvärlden avslöjat sin storhet. Med kännedom om Strauss hade man väl ej väntat att i hans Alpsymfoni finna en Segantinis upphöjda, subjektiva naturkänsla, men blef dock en smula besviken att blott få del af hvad en bekymmerslös naturmänniska med vaket verklighetssinne upplefvat och sett under en dag i alperna, men ej hvad en konstnär känt.

Det hela bildar en gigantisk vandringsdekoration af den geniala regissören Strauss. Frånvaron af erotiska episoder hämmar sock utvecklandet af den känslovärme och lidelse hvarmed komponisten annars brukar öfverskyla billigare infall och gifva ett djupare, personligare innehåll. Därför verkar Domestican starkare, äfven om Alpsymfonien är öfverlägsen i arkitektonik och enkelhet. Den är koncentrerad i en sats, klar i form och inom den knappa ramen yppig i sin tematik och polyfoni, låt vara att flera motiv äro gamla bekanta, ej blott från Strauss verk. Till karaktären vanligen enkla distoniska- eller treklangsmotiv – är deras symfoniska behandling beundransvärd; hur de allt efter situationen växla karaktär och gestalt och länka samman de brokiga bilderna till en fast symfonisk organism.

Hvad som berör särskildt sympatiskt, är frånvaron af all pose. Man blir nästan besviken att vid höjdpunkten, alptoppens eröfring, ej mötas af en fanfarorgie eller sentimental utgjutelse, möjligen symboliserande besökets förevigande genom lämplig inskription. Ännu ett ställe öfverraskar genom raffinerad enkelhet, nämligen den beklämmande stillheten före stormen, blott regnfogelns ängsliga skri ljuder. Nej, Strauss är hälsosamt oromantisk äfven där en nykterist skulle råka i frestelse. Tonmåleriet är förbluffande virtuost och framställer bilderna handgripligt åskådligt, dock utan grova verkningar eller utan musikaliska öfverdrifter. Liksom alltid är Strauss äfven här främst musiker. Af episoder som särskildt fängsla, må framhållas den mystiska nattstämningen, vattenfallet, gletschern, säteridyllen och oboesolot vid höjdpunkten. Strauss klangfantasi regerar öfver allt, ehuru den ej lika lätt förmår dölja de melodiska infallens torftighet. Men också försmår den intet som möjligen kan frambringa ett läte eller buller, kohorn och skällor, vindmaskin och åska, orgel (här dock af för begränsade resurser), skriande Ess-klarinett, mångdelad stråkorkester och flerdubblad blåskör. Och det är Strauss, som kort förut predikat: ”Tillbaka till Mozarts enkelhet” och skrifvit ”Ariadne” för 36 mans orkester, visserligen solister! Men det måste medges att han balanserar orkestermassan med säker smak, som ej ens sviker i stormscenen.

Trots all framställningskonst lämnas man dock innerst oberörd; för litet af subjektiv naturkänsla och för mycket af objektiv naturskildring. ”Mehr Mahlerei als Empfindung” med en omkastning af Beethovens ”Pastoral”-devis. Gifvetvis är bekantskapen dock högst intressant och med tacksamhet må erkännas hofkapellmästare Järnefelts konstnärligt temperamentsfulla förmedling af det komplicerade verket, däri utomordentligt understödd af förstärkt hofkapell. Prestationen länder båda parterna till största heder.

Som eldig upptakt till konserten framtonade ouverturen till Smetanas ”Brudköpet” i gnistrande vivacissimo, ibland stegradt till ett för polyfonin riskabelt prestissimoo. Efter detta lyckokast följde ännu en mästerskapelse, César Francks romantiskt sköna variationer för piano och orkester. Med sina två individuellt varierande teman, kombinerade med sonatformen, når detta verk i konstfull byggnad upp till Alpsymfonien, i förandligadt innehåll och uttryckets ädelhet öfverträffande denna. Pianostämman hade i herr Uno Sundelin fått en förstående tolk, som med teknisk fulländning och poetisk känsla gaf säker och dock fri gestaltning åt variationernas växlande följd. Såväl dirigent som solist blef föremål för liflig hyllning af glädjande talrik publik.

Konungen bevistade konserten.”

torsdag 18 maj 2017

Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren

Mor och Signe ha inte mycket nöje haft af sin vistelse här ute. Mor har haft jämt att göra att hålla diskarna från lifvet, och Signe har varit dålig – hennes mage har krånglat hela veckan. Och så har ju jag varit dels bortrest, dels ”sjukdålig” flera dagar.

Och jag som hade trott, att vi skulle ha spelat mycket, och läst. Det har ej blifvit något alls af. Lifvet erbjuder verkligen få glädjepunkter. Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren, arbeta, äta och sofva. Åtminstone de båda sistnämnda.

Men nu skall jag nedlägga pennan för en stund och ägna mig åt något annat!

Det hade varit meningen, att Greta och Moster Ellen skulle ha kommit ut och hälsat på, men Astri ställde sig så afvisande mot ett besök, så de drogo sig, och kommo ej. Stämningen på eftermiddagen var ganska tryckt. Signe och jag spelade en smula Tjaikowsky (jag har tre tjocka häften af hans symfonier hemma), men vi funno honom inte vidare tilltalande, åtminstone inte i pianoutdrag, så vi affärdade honom och öfvergingo till Brahms. Vidare sökte jag sjunga en smula, men fann inte rösten särdeles sympatisk efter ett par års fullständig hvila.

På kvällen var ett öfverdådigt månsken, och helt sent lyckades jag få modern med ut för att få litet annorlunda luft efter köksdiskarna. Sent i säng.

Fredagen den 1 mars 1918.

Den nya månaden har ingått med ett högst strålande väder. Men några vårillusioner kan man inte precis få, som i söndags, då Signe och jag voro ute på promenad i samhället och det rent af verkade maj, ty idag på morgonen var hela 7 grader kallt. Men solen verkar nu ofantligt fram på middagen. Jag tycker att dagarna ha ökats oproportionerligt under den sista veckan. Det förefaller mig ha gått nästan språngvis. Nu är det nästan ljust ända till sex. Man märker skillnaden mest vid denna tiden på aftnarna, emedan man då vanligen anländer hem från staden. 5-tåget blir väl i regel det mest anlitade.

Astri har under den senaste veckan kryat på sig. Jag ringde till dr van der Burg på tisdagsmorgonen, och han syntes belåten med förloppet. Astri hade på natten haft undertemperatur – blott 36,5 – och hade samtidigt haft ett anfall åt hjärtat. Hon trodde, att det alldeles skulle till att strejka och påstod att det kändes otäckt – hon mådde ”tjyvtjockt” värre. Men det var väl till största delen nervositet. Doktorn fäste i alla händelser inget afseende därvid. Han ansåg att hon skulle gå upp och blott vara försiktig med att gå för mycket, alldenstund det vore möjligt att hon hade en lindrig knölros. (Knölen på benet kunde möjligen tyda därpå). På tisdagen gick hon alltså upp, och humöret blef då betydligt bättre också.

tisdag 9 maj 2017

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Jag kunde inte säga nej till ett par till synes oskyldiga cigarrer, men de blefvo min olycka. Jag rökte troligen för hårdt in på sista stumpen och fick väl i mig något af oljan. Alltnog blef jag på natten tämligen sjuk och fick på tåget uppkastningar, som en försupen buse. Det var ytterst obehagligt och genant. Och Saltsjöbadståget har ju ingen toalett!

Då jag ändtligen efter all vedermöda kom hem vid ½ 1-tiden, hade jag knappast hunnit lägga mig förrän Elsa kom ner och hämtade mig under förklaring att Astri ville att jag skulle komma upp. Astri låg där och flämtade, var varm som en ugn och kunde knappast andas, sade hon. Det värkte i maggropen, bröstet och axlarna. Jag fick lof att vara hos henne hela natten, för att lugna henne. Naturligtvis inte en blund i ögonen. Där lågo vi sjuka båda två!

På morgonen därpå ringde jag efter doktor van der Burg i Saltsjöbaden, och han kom på middagen. Han förklarade, att det ingen fara var med lungorna först och främst, hvilket var det förnämsta, men äfven den rheumatiska åkomman ansåg han af mindre, tillfällig betydelse. Han ansåg henne mest psykiskt deprimerad, trött, utsugen, utsläpad af nattvaket med ungarna, väl då främst Maj-Kerstin. Ungen skulle ut, förklarade han, så att Astri finge ro och hvila. Men försök med det, den som kan! Det lyckades nog inte annat än med stadsbud!

Jag reste inte in till staden på den dagen; ansåg att jag intet dugde till att uträtta. Och så var det bättre att stanna hemma och sköta den lilla magen. Förresten gjorde den sig påmind med icke alltför långa mellanrum, så det var icke så godt att vara borta.

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Resten af veckan blef häller inte värst mycket uträttadt. Jag var visserligen inne till kontoret både på fredagen och lördagen, men arbetet blef ej afsevärdt.

Astri har legat sedan dess. Hennes temperatur har varit bra, hennes värk inte häller öfverväldigande, men vi tyckte det vore bäst för henne att ligga så länge. Hon har fått en liten svullnad i ett ben, med en röd antydan i huden. Emellertid har hon för sig att hon är dålig och fantiserar om bältros och knölros osv.

Vidare är hon ”dum i hufvet”, hvilket yttrar sig uti en fullkomlig oförmåga att läsa något med behållning, att hålla tankarna samlade på något visst. Hon blir så genast alldeles slak. Det föreligger tydligen en fullkomlig psykisk depression, som inte kan häfvas förrän ”Majsjitti” blifvit fullt afvänjd och kan tagas ifrån henne.

måndag 8 maj 2017

Från veckans arbete är icke mycket att berätta.

Från veckans arbete är icke mycket att berätta. Det förnämsta är väl igångsättningen af diamantborrningen i Wreta. Andersson hade förut skrifvit och sagt sig tro, att den skulle taga sin början på tisdagen. Jag valde därför med afsikt onsdagen för nedresan för att få närvara strax efter starten.

Men då jag anlände dit ner, hade de ännu icke fått igång. Skjulet var ju uppfördt och maskinerna på sin plats, men vattenpoleringsanordningen var icke klar. Jag hade föreslagit att slå två flugor i samma smäll och taga det för spolningen erforderliga vattnat ur norra grufvan, som därigenom borde bli länsad, åtminstone i de öfre delarna.

De höllo just på med hopsättandet af denna ledning och vi fingo det så pass i ordning att vi kunde se att anordningen fungerade. Andersson var blott bekymrad för, att vattentilloppet icke skulle komma att visa sig tillfyllest, ty diamantborrningsbolaget hade blott kostat på 1” rör, och det var måhända väl litet.

Enligt underrättelser af gårdagen kom dock arbetet igång på torsdagseftermiddagen (den 21/2), äfven om Andersson ansåg sig för fortsättningen böra rekvirera gröfre rör (1½”)

Borrmanskapet var inlogeradt i grufstugan och hade skaffat sig hushållerska och bildat eget matlag. De hade det skapligt nog. Goda sängkläder hade jag låtit anskaffa, och ved hade vi ju, så inte behöfde de frysa.

Men jag frös ordentligt däruppe på kullen. En isande vind for tvärs igenom kroppen, och jag måste till sist ge tappt och bege mig på väg till staden. Andersson skulle komma efter med skjuts, men jag vågade inte sitta och åka, redan på förhand utkyld som jag var. Utan jag satte marsch och fick efter en fjärdingsväg värmen åter i kroppen tills skjutsen hann ifatt.

Så skulle vi äta middag, och det var ett kapitel för sig. Andersson meddelade, att de på Hushållsskolan – där vi förut ätit rätt rikligt och bra – hade från den ½ infört ransonering i portioner, samtidigt som de höjt månadspriset till 100 kr från 70. Detta tyckte han var väl starkt och hade därför slutat där. Han föreslog nu, att vi skulle äta på Stora Hotellet. Sagdt och gjordt! Vi tågade dit.

Soppa, klart spad utan fett med litet morotstärningar – 1 krona! Lamstek med legymer, tre tunna, nästan genomskinliga skifvor, ingen potatis, men 1½ matsked ärtor och bönor – konserverade förstås – 2 kronor! Smör, 60 öre – jag åt två portioner – 1.20, dricka, antagligen 40 eller 50 öre.

Detta var ingenting att bli mätt på. Någon efterrätt borde vi ha. Äppelpaj var det enda ätbara till minsta priset. Vi fingo en liten bottenkaka af deg med litet marmelad på – 1 krona. Och detta skulle man lefva på efter 1½ mils promenad. Pris 5.35 för middagen, och då hade vi ändå ätit det billigaste som stod att få. Skulle vi ha fått äta oss mätta så hade det kostat minst 10 kronor. Andersson var arg – antagligen också därför att jag icke bjöd på middagen. Han föreslog, en smula kränkt, att han skulle bjuda mig på ny middag på automaten, hvilket han emellertid inte fick. Men nog är detta en tidsbild, om någon! Därför har jag nedskrifvit den.

Efter middagen gjorde jag visit hos Ekengrens och träffade denna gången husets herre hemma. Det blef en relativt angenämt tillbringad afton. I alla händelser bättre, än att gå på gatan, eller sitta i ett hotellrum eller hos Andersson. Det blef ett angenämt samspråkande om allt möjligt. De voro vänliga och enkla. Det bjöds på kaffe och punsch, men blef konjak. Och sedermera blef jag dessutom kvarbjuden till kväll kl. 7. Så det var nätt och jämt jag hann till tåget 8.17.

Det Ekengrenska hemmet är fullt med antikviteter och vackra möbler och saker, gamla präktiga skåp osv. det blef språk om möbler och möbelkonst. Ekengren häfdade vår höga ståndpunkt och smak här hemma i Sverige för närvarande. Och det har han nog rätt i.

SchlüterHan visade sitt nyförvärfvade skrifbord, tillverkadt af lindar från någon egendom i Uppland – en präktig pjäs med ett härligt trä med den finaste ådring. Bordet var tillverkadt i Nyköping. En gammal stol var renoverad hos N.K. och tog sig synnerligen präktigt ut. Tenn och gammalt porslin hade han också att förevisa.

Och så hade han ”Frau Carl Schlüter” på sin bokhylla, fastän icke i terra-cotta liksom min statyett, utan i någon hvit massa. Och jag erkänner att den hvita var vackrare.

lördag 29 april 2017

Man önskar sig fjärran från människorna

Söndagen den 24 februari 1918.

Så har åter en vecka gått till ända. En tung, dof, vecka. Allas sinnen sättas i brand genom den finska frågan, de ohyggliga blodsdåden och skräckscenerna i södra Finland samt vår regerings skamliga beteende till det hela. Det känns som en skam att vara svensk i dessa bleksotens dagar.

Jag kan ej hjälpa, att jag är så funtad att hela mitt sinne råkar i uppror därigenom, låt vara, att det är yttre förhållanden, som ju icke direkt angår en. Men jag råkar helt och hållet ur funktion, hoppar ur gängorna och förlorar arbetslust och håg. Det är en ynkedom att läsa tidningarna i dessa dagar; man blir bara arg, så fort man ser rubrikerna, mycket mindre då det ynkliga innehållet. Man önskar sig fjärran från människorna, till vildmarken, till fjällen, till den rena luften, till blommor och djur! Men icke desto mindre vill man följa med vår ynkliga, s.k. kultur och läser begärligt de sista underrättelserna.

Men harmen har varit stor hos mycket folk i Sverige i dessa bekymmersamma dagar. liksom belåtenheten på motsatta hållet.

Jag hörde två kvinnor resonera om händelserna i Finland häromdagen. Den ena af dem önskade af allt hjärta, att de skulle få börja smälla på och skjuta här hemma också. Det ”rensar luften” förklarade hon, och ”det kommer, var säker på det”. Och det var en kvinna i våra dagars Sverige, som så önskar mord, brand och likplundring! Det rensar luften!

Vi skola väl dock hoppas, att vårt gamla Sverige icke är ett Finland. Väl finns här oändligt mycken röta och mycket ohyra, men några tänkesätt från Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs tid vinnas väl ock kvar. Och vi äro icke vapenlösa, Gud ske lof! Komma mausergevären upp på den ena sidan – och de uppköpes enligt annonser i tidningarna – så finnes de också hos oss. Må de komma; vi skola ej bli få på andra sidan! Vore jag ej familjefar, utan fristående i lifvet så fore jag gifvet till frihetskampen, nej till befrielsekampen mot de röda djäflarna, ohyran, mänsklighetens röta. Det vore en uppgift att gå till; med hänförelse skulle man gå till sitt värf! Men nu måste man sitta stilla och blott bita tänderna. Men mycket duktigt folk har hastat till en hjälp, som Sverige inte kunde lämna. Och det hedrar dem och deras ryggrad! Och dess bättre går nu marschen i Finland mot söder! Tyskland har förstått bättre än Sverige. Hjälp och vapen har kommit, och själfva börja tyskarna tränga byket inpå lifvet från söder. De hade igår tagit minst ¼ af distansen från Riga till Petrograd, och Reval är snart taget. Tyskarnas marschförmåga är storartad, rekordartad. Måtte de snart få köra ut patrasket.

fredag 28 april 2017

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll

Söndagen den 17/2 1918.

Betty har farit sin väg till sitt älskade Hedesunda, och modern och Signe har kommit ut för att hjälpa oss i stället under den tid som dröjer tills Anna Frisk kommer i stället. Så här blir en smula folkrikare en eller annan vecka. Det skall bli intressant att se hvad inflytande detta kan ha på hushållets utgifter och vedåtgången. Att Betty inte kunde elda var ju en tämligen känd sak. Hur det går med maten är ju en annan fråga. Men en besparing blir det i alla händelser, trots Signes resor ut och in. Därom är jag öfvertygad.

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll med anledning af frågan om hvar främmandet skulle läggas. Jag hade föreslagit att de skulle få lilla rummet under den korta tid frågan gällde, då ju Elsa ändå inte ligger där om nätterna. På dagen skulle hon ju få ha sitt rum ograveradt. Men det blef förstås gråt och tandagnisslan. Flickornas rum skulle inte få beträdas alls under någon förevändning. Och då det vart bragdt på tal skulle Elsa först som sist flytta upp på vinden o.s.v. att jag blef utkörd från mitt rum betydde härvidlag ju inte så mycket.

stora2

Emellertid är Astris humör föga trefligt, huru mjuk hon eljest kan vara. Mest lär hon väl själf lida af det. Men man har ej roligt med ett dylikt humör. Det tyckes, som om lifvet erbjuder nog vedervärdigheter ändå, utan att man precis behöfver extra skaffa sig sådana. Att flickorna skola ha sitt ograverade rum för att känna, att de ha åtminstone någon vrå för sin hemkänsla, det är också min princip. Astri ville naturligtvis hälst ha en större villa, så att de båda flickorna kunde ha hvarsitt rum. Själf har hon ingenstans att vara, säger hon, och igår påstod hon i vredesmod, att hon skulle flytta upp med barnen på vindsrummet, för att få vara ifred och för att icke störa någon.

Detta om äktenskapets afvigsidor. Men lämnom detta ämne!

Kväll.

Det har varit en öfverdådigt vacker dag. Rent som en vårdag! Solen börjar stå högt på himlen, och den värmer riktigt utmed husväggarna. Egentligen skulle man förstås ha gjort en längre utfärd och njutit af den lifgifvande solen. Men det har icke blifvit något af.

Jag hade bjudit Elsa på symfonimatinén och vi reste in med 1-tåget. Och togo oss en ordentlig gångmarsch från Stadsgården.

Det spelades Dvoraks femte symfoni, den med negermelodin och det undersköna adagiot samt det lustiga scherzot. För övrigt spelades Saint-Saèns violinkonsert i h-moll, med Ahlberg som solist. Och ett afslutningsstycke af Jacopo Foroni. Det var egentligen symfonien jag tyckte om och ville höra, trots det den är mig tämligen välkänd. Ahlberg tyckte jag inte om, anatingen det nu berodde på att han hade en dålig violin eller inte kunde såvärst. Det var emellertid ingenting att höra ofvanpå Carl Flesch.

Foronis stycke i c-moll var ingenting märkvärdigt.

Söndagseftermiddagen blef modstulen tillfölje den prägel Astri satte på densamma. Astri är bra klen nu. Måtte det bara icke vara något fel med hennes lungor; hon har gått och hostat och torrhackat de senaste dagarna. Imorgon skall hon följa mig in till doktorn. Vore det blott rheumatismen i lederna, så vore det väl ändå icke så farligt; ty så ung som hon är skulle väl den snart kunna botas. Hennes feber, som förut gick upp till 37,7, har de senaste två dagarna gått ner till 37,2 – 37,3, alltså knappt ens ”förhöjd temperatur”.

Jag har skrivit en del ur ”Herzog” och senare äfven påbörjat en ny bok med öfversättning af ”Rom und die Kampagna”.

Ett nytt påbörjadt företag bland de många – icke afslutade! Men studier bli ju sällan afslutade, det försonar jag mig med. I alla händelser har jag de senare åren i afsevärd grad förökat min allmänbildning – mer än de flesta, skulle jag tro. Och jag är glad öfver allt vackert och nyttigt, jag får veta. Får jag fortsätta med samma uppåtstigande kurva, så kommer jag till slut rätt långt, det känner jag på mig. Utan tvifvel är det till stor del min energi beträffande allmänbildningens förskaffande jag har att tacka för, att det gått en smula framåt. Det sätter nog en viss prägel på det yttre uppträdandet, som icke förfelar sin verkan.

Men nu är det sent, och jag tränger till kroppens ro. Själens blir det sämre beställt med, ty hjärnan arbetar nästan intensivare på nätterna. Därför börjar jag nu också bli så ”gammal och ful”. Underligt är det att jag kan afvinna mig så pass mycket energi ur mitt urvattnade och urblekta väsen, då jag aldrig får sofva lugnt en enda stund.

lördag 22 april 2017

Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning

Lördagen den 16/2 1918.

Vi ha fått en ny vinterknäpp. Det började på torsdagen. En del snö har äfven fallit, så det har blifvit riktigt vinterlikt igen. Igår afton var 11 grader kallt och värmepannan behöfde ånyo tagas i anspråk till hela sin kapacitet.

Dagarna ha ökats oproportionerligt mycket på några dagar. Det är fullt ljust redan långt före 7, och igår kväll stod jag i mitt fönster och beskådade det svinnande dagsljuset med månskäran i ny, då klockan var sex. Ökningens dagar erbjuda dock alltid en tjusning.

I torsdags hörde jag Sibelius. Hela programmet var ägnadt honom. Och sanningen må sägas, att det fylldes helt och fullt. Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning. Det var ett sjudande, intensivt lif och en fullhet utan like. Och en oändlig rikedom i instrumenteringen! Jag kom litet hvarstädes att tänka på Mahler, fast det var ju icke Mahler.

Programmet utgjordes af:

Symfoni n;r 1, e-moll, op. 39.
Andante ma non troppo;
Allegro energico;
Andante, ma non troppo,
lento;
Scherzo: Allegro
Final: (Quaci una fantasia),
Andante, Allegro molto
Aallotaret, symfonisk dikt för stor orkester, op. 73, f.f.g.
Snöfrid, melodram för deklamation, kör och orkester.

aallottaret
Akseli Gallen Kallela – Aallottaret, vågdöttrarna.

Programmet upplyser följande:

“Sibelius första symfoni är (tryckt 1899) krönet på den period i hans skapande, då hans musik återger den finska naturens och folkepikens bilder och stämningar. Symfonien har en tragisk grundfärg och uttrycker primitiv kraft, vild och kärv lidelse samt öde svårmod. I andra satsen är inlagd en naturidyll af stor skönhet. Första satsen inledes med en melodi för soloklarinett, som återvänder i början af den sista. Symfonien har beundrats för den mästerliga formbehandlingen, den klara, energiska tematiken. Snöfrid hör till en grupp vokalkompositioner, som tonsättaren benämnt improvisationer. Den uppfördes första gången 20 okt. 1900. Den till grunden liggande texten är delar ur Rydbergs bekanta dikt, som kompositören gifvit en färgrik och fantasifull tolkning. Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade

Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade orkesterdikter. den är komponerad år 1914 och äger – liksom de flesta verken från denna tid – en mera klassisk stil än de tidigare kompositionerna till Kalevala. Ordet Aallotaret betyder vågdöttrarna. Dessa omtalas flerstädes i Kalevala, t.ex. i femte sången, där Wäinämöinen metar upp den i hafvet omkomna Aino i skepnad af en fisk. De kallas vanligen för Wellamos – hafsgudinnans – döttrar. I den nämnda sången förtäljer Uutama sin dröm för Wäinämöinen och ger därvid följande naturbild:

Ahto-skaran bor där borta
Wellamos jungfrur där sig hvila;
Vid den dimbetäckta udden spetsen af en töcknig holme
under böljorna de djupa.
Uppå bottnens mörka gyttja.”

W.S. formar kritiken öfver konserten på följande sätt:

”Jean Sibelius var det stora namnet på konsertföreningens gårdagskonsert. Enligt den ursprungliga planen hade det varit meningen presentera endast nyheter – 3dje symfonien, Aallotaret och Snöfrid – men i sista stund hade man ändrat åsikt och tredje symfonien fick vika för första, detta kanske på grund af kännedomen om Stockholmspublikens ovilja mot allt nytt, speciellt allt nytt som fordrar en smula reflexion. Tredje symfonien är ju föregångaren till den fjärde, och då börjar Sibelius sin vandring på expressionismens marker. Som det nu var fick sålunda ”Ettan” inleda programmet och som den spelats här flera gånger förut finns ingen anledning närmare beröra den; att den är frisk, stark och ursprunglig vet man ju förut.

Som programmets andra nummer följde så ”Aallotaret” som hör till komponistens senaste skapelser – opustalet är 73, årtalet 1914. Denna symfoniska dikt ansluter i stilen till tonmålningen ”Okeaniderna” och Historiska suiten N:r 2; den är således en återgång till den tidigare lyriska impressionismen efter vandringen på expressionismens stigar i grubbel och inåtvändhet.

Aallotaret betyder vågdöttrarna och tondikten ger också en god instrumental bild af den sången i Kalevala, där Uutama för Wäinämöinen förtäljer sin dröm och skildrar hur Wellamos döttrar hvila sig ”vid den dimbetäckta udden, spetsen af en töcknig holme, under böljorna de djupa.”

Som man ser, ett rikt tillfälle för orkestral impressionism. Första motivet är typiskt för Sibelius – klarinetter sväfva öfver stråkarnas skimrande böljesång, likt en lätt vindkåre – andra temat intoneras af engelskt horn och är mörkare i färgen. För öfrigt blir Sibelius aldrig riktigt sig själf – han får en ganska kosmopolitisk anstrykning, särskildt i orkestern, där man känner igen dessa korpgliesandos och andra effekter från nyrysk musik.

Vida mer sibelianskt är så ”Snöfrid” för deklamation, kör och orkester. Sibelius visar här liksom t.ex. i Kulleroo och i de tvänne första symfonierna sin förkärlek för hjältedikter; Snöfrid är ett musikaliskt epos, en skildring af det gamla vikingalynnet. – ” Strida hopplös strid och namnlös dö”, som en af diktens strofer lyder. Musikaliskt sett har verket stora förtjänster; den melodiska linien är visserligen på sina ställen rätt svag, men där finns kolorit och intensiv stämning och en avslutning af sällsynt prakt och upphöjdehet: man tycker sig nästan se en bild ur den fornnordiska gudasagan: ”där på Idavallaen nornan vårdar morgonlifvets gyllne taflor än.”

Signe Kolthoff var aftonens ”solist”. Och det melodram som fallit på hennes lott att utföra fick en sällsynt intelligent och förfinad tolkning; det var en sann njutning att höra röstens sonora klang mot det markerade men dämpade ackompanjemanget i blecket. Diktionen var ypperlig. Tydligen har skådespelerskan under sin vistelse i Finland haft tillfälle studera och lära mycket med hänsyn till den sibelianska musiken – en bättre tolk för ”Snöfrid” kunde man knappast önska sig.

Georg Schneewoigt var aftonens titan. I symfonien formade han med ett säkert grepp konturerna; han hetsade instrumenten mot hvarandra, lät dem torna upp sig i stora vågor för att åter låta dem sjunka mumlande i djupet. Schneewoigt har nu alltid varit en ypperlig Sibeliustolkare, man minns väl hans framförande af ”En saga” vid Helsingforsorkesterns besök härstädes på sin tid. Äfven i ”Snöfrid” höll han med säker hand de vokala och instrumentala trådarna i sin hand. Såväl kören som orkestern förtjäna dessutom lofordas.”

---

Mig tilltalade mest andantet i symfonien med sin melodik och landtliga stämningar. Där var sol, grönska, fågelkvitter, glädje åt lifvet. Instrumenteringen var praktfull. Jag hade knappast föreställt mig Sibelius sådan.

Äfven scherzot tilltalade mig på det lifligaste. Det erinrade mig i sin grundliga tematik om Bruckner-”åttans” scherzo. Temat återgifves flödande i alla instrumentgrupper, t.o.m. pukorna ha därmed mycket att beställa. Genialiskt, friskt!

Aallotaret föreföll mig mera underligt. Men det bör ju ha dimhöljda, oklara konturer och mystik i öfverflöd, så det var kanske inte så ”underligt” om man söker fatta det rätt.

Snöfrid gjorde i slutets stegring ett väldigt praktfullt intryck. Storartadt! Och Signe K. deklamerade så som det skulle deklameras!

Georg Sundström och jag sutto ihop. Vi köpte biljetter samtidigt. Vi upptäckte Maria Amundson-Stene på läktarens första bänk.

Vi lämnade denna konsert med sinnena fyllda. Bravo Sibelius!

 

torsdag 20 april 2017

Vi får väl dock hoppas…

Februari 1918

Måndagen den 11/2 var Astri in till staden för att gå till doktorn. Hon var till Wester-Hallberg igen. Sedan en vecka har hon klagat öfver värk och styfnad i armbågar och knäleder. Hon har dessutom känt sig trött och hankig och trodde bl. a äfven att njurarna voro i olag. Jag hade gissat på att värken berodde på öfveransträngning, då hon hyfvade med Maj-Kerstin om nätterna, ty hon har blifvit tung och bastant nu. Men för säkerhets skull gick hon till doktorn.

Hon reste in kl. 12 och ut igen med 4-tåget. Doktorn trodde att det var något tillfälligt, men att det måhända kunde bli rheumatisk feber. Ty litet hög temperatur hade Astri. 37,6 à 37,7 max. Doktorn hade noga undersökt såväl lungorna som hjärtat – lungorna naturligtvis för feberns skull – och hade visst inte varit fullt nöjd med någondera delen. Vi får väl dock hoppas, att det inskränker sig till en obetydlig tillfällig rheumatisk feber, som snart går öfver. Och att det inte rör sig om lungorna, ty det vore inte roligt.

Jag var till kl. 2 kallad till konferens med Hallin och Hallström och redogjorde noggrant för situationen intill datum. Meddelade, att diamantborrningen antagligen kunde börja i Wreta i denna vecka. Redogjorde äfven för de senaste resorna.

Jag frågade, om jag skulle söka utvidga min verksamhet genom att förfråga mig om uppdykande annonser om grufföretag etc., som möjligen kunde vara något att göra af. Men Hallin ville icke, att vi skulle söka efter saker och ting. Vi skulle anse oss och vårt namn för godt för att nedlåta oss med kreti och pleti. Jag borde arbeta ”på ett högt plan”.

Mitt räkenskapsutdrag för 1917 godkändes. Åtminstone hade de ingen anmärkning att göra.

Onsdagen den 13/2. Jag har haft två vanliga lugna kontorsdagar. Farit in 11.17 och hem 4. Astri har legat bägge dagarna för att söka häfva febern, hvilket dock hittills icke lyckats. Dock har hon känt sig bättre.

Sotarn fann vid en sotning af värmepannan igår, att röret ut i rökgången var alldeles upprostat och sönderbrändt. Det gick i bitar, då han tog bort det för att komma åt att sota. Så vi ha tillfölje däraf icke kunnat elda i värmepannan. Och som det nu ett par dagar just varit en smula under fryspunkten ute, så har det varit synnerligen kallt i rummen, särskildt i nederrummen.

Jag har ej haft tid med mina studier på en vecka. Allt har fått ligga nere. Ett par dagar har jag varit sysselsatt med att få mina privata räkenskaper klara. Det är oerhördt vad det går åt pengar. Lönen stoppar med knapp nöd!