lördag 29 april 2017

Man önskar sig fjärran från människorna

Söndagen den 24 februari 1918.

Så har åter en vecka gått till ända. En tung, dof, vecka. Allas sinnen sättas i brand genom den finska frågan, de ohyggliga blodsdåden och skräckscenerna i södra Finland samt vår regerings skamliga beteende till det hela. Det känns som en skam att vara svensk i dessa bleksotens dagar.

Jag kan ej hjälpa, att jag är så funtad att hela mitt sinne råkar i uppror därigenom, låt vara, att det är yttre förhållanden, som ju icke direkt angår en. Men jag råkar helt och hållet ur funktion, hoppar ur gängorna och förlorar arbetslust och håg. Det är en ynkedom att läsa tidningarna i dessa dagar; man blir bara arg, så fort man ser rubrikerna, mycket mindre då det ynkliga innehållet. Man önskar sig fjärran från människorna, till vildmarken, till fjällen, till den rena luften, till blommor och djur! Men icke desto mindre vill man följa med vår ynkliga, s.k. kultur och läser begärligt de sista underrättelserna.

Men harmen har varit stor hos mycket folk i Sverige i dessa bekymmersamma dagar. liksom belåtenheten på motsatta hållet.

Jag hörde två kvinnor resonera om händelserna i Finland häromdagen. Den ena af dem önskade af allt hjärta, att de skulle få börja smälla på och skjuta här hemma också. Det ”rensar luften” förklarade hon, och ”det kommer, var säker på det”. Och det var en kvinna i våra dagars Sverige, som så önskar mord, brand och likplundring! Det rensar luften!

Vi skola väl dock hoppas, att vårt gamla Sverige icke är ett Finland. Väl finns här oändligt mycken röta och mycket ohyra, men några tänkesätt från Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs tid vinnas väl ock kvar. Och vi äro icke vapenlösa, Gud ske lof! Komma mausergevären upp på den ena sidan – och de uppköpes enligt annonser i tidningarna – så finnes de också hos oss. Må de komma; vi skola ej bli få på andra sidan! Vore jag ej familjefar, utan fristående i lifvet så fore jag gifvet till frihetskampen, nej till befrielsekampen mot de röda djäflarna, ohyran, mänsklighetens röta. Det vore en uppgift att gå till; med hänförelse skulle man gå till sitt värf! Men nu måste man sitta stilla och blott bita tänderna. Men mycket duktigt folk har hastat till en hjälp, som Sverige inte kunde lämna. Och det hedrar dem och deras ryggrad! Och dess bättre går nu marschen i Finland mot söder! Tyskland har förstått bättre än Sverige. Hjälp och vapen har kommit, och själfva börja tyskarna tränga byket inpå lifvet från söder. De hade igår tagit minst ¼ af distansen från Riga till Petrograd, och Reval är snart taget. Tyskarnas marschförmåga är storartad, rekordartad. Måtte de snart få köra ut patrasket.

fredag 28 april 2017

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll

Söndagen den 17/2 1918.

Betty har farit sin väg till sitt älskade Hedesunda, och modern och Signe har kommit ut för att hjälpa oss i stället under den tid som dröjer tills Anna Frisk kommer i stället. Så här blir en smula folkrikare en eller annan vecka. Det skall bli intressant att se hvad inflytande detta kan ha på hushållets utgifter och vedåtgången. Att Betty inte kunde elda var ju en tämligen känd sak. Hur det går med maten är ju en annan fråga. Men en besparing blir det i alla händelser, trots Signes resor ut och in. Därom är jag öfvertygad.

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll med anledning af frågan om hvar främmandet skulle läggas. Jag hade föreslagit att de skulle få lilla rummet under den korta tid frågan gällde, då ju Elsa ändå inte ligger där om nätterna. På dagen skulle hon ju få ha sitt rum ograveradt. Men det blef förstås gråt och tandagnisslan. Flickornas rum skulle inte få beträdas alls under någon förevändning. Och då det vart bragdt på tal skulle Elsa först som sist flytta upp på vinden o.s.v. att jag blef utkörd från mitt rum betydde härvidlag ju inte så mycket.

stora2

Emellertid är Astris humör föga trefligt, huru mjuk hon eljest kan vara. Mest lär hon väl själf lida af det. Men man har ej roligt med ett dylikt humör. Det tyckes, som om lifvet erbjuder nog vedervärdigheter ändå, utan att man precis behöfver extra skaffa sig sådana. Att flickorna skola ha sitt ograverade rum för att känna, att de ha åtminstone någon vrå för sin hemkänsla, det är också min princip. Astri ville naturligtvis hälst ha en större villa, så att de båda flickorna kunde ha hvarsitt rum. Själf har hon ingenstans att vara, säger hon, och igår påstod hon i vredesmod, att hon skulle flytta upp med barnen på vindsrummet, för att få vara ifred och för att icke störa någon.

Detta om äktenskapets afvigsidor. Men lämnom detta ämne!

Kväll.

Det har varit en öfverdådigt vacker dag. Rent som en vårdag! Solen börjar stå högt på himlen, och den värmer riktigt utmed husväggarna. Egentligen skulle man förstås ha gjort en längre utfärd och njutit af den lifgifvande solen. Men det har icke blifvit något af.

Jag hade bjudit Elsa på symfonimatinén och vi reste in med 1-tåget. Och togo oss en ordentlig gångmarsch från Stadsgården.

Det spelades Dvoraks femte symfoni, den med negermelodin och det undersköna adagiot samt det lustiga scherzot. För övrigt spelades Saint-Saèns violinkonsert i h-moll, med Ahlberg som solist. Och ett afslutningsstycke af Jacopo Foroni. Det var egentligen symfonien jag tyckte om och ville höra, trots det den är mig tämligen välkänd. Ahlberg tyckte jag inte om, anatingen det nu berodde på att han hade en dålig violin eller inte kunde såvärst. Det var emellertid ingenting att höra ofvanpå Carl Flesch.

Foronis stycke i c-moll var ingenting märkvärdigt.

Söndagseftermiddagen blef modstulen tillfölje den prägel Astri satte på densamma. Astri är bra klen nu. Måtte det bara icke vara något fel med hennes lungor; hon har gått och hostat och torrhackat de senaste dagarna. Imorgon skall hon följa mig in till doktorn. Vore det blott rheumatismen i lederna, så vore det väl ändå icke så farligt; ty så ung som hon är skulle väl den snart kunna botas. Hennes feber, som förut gick upp till 37,7, har de senaste två dagarna gått ner till 37,2 – 37,3, alltså knappt ens ”förhöjd temperatur”.

Jag har skrivit en del ur ”Herzog” och senare äfven påbörjat en ny bok med öfversättning af ”Rom und die Kampagna”.

Ett nytt påbörjadt företag bland de många – icke afslutade! Men studier bli ju sällan afslutade, det försonar jag mig med. I alla händelser har jag de senare åren i afsevärd grad förökat min allmänbildning – mer än de flesta, skulle jag tro. Och jag är glad öfver allt vackert och nyttigt, jag får veta. Får jag fortsätta med samma uppåtstigande kurva, så kommer jag till slut rätt långt, det känner jag på mig. Utan tvifvel är det till stor del min energi beträffande allmänbildningens förskaffande jag har att tacka för, att det gått en smula framåt. Det sätter nog en viss prägel på det yttre uppträdandet, som icke förfelar sin verkan.

Men nu är det sent, och jag tränger till kroppens ro. Själens blir det sämre beställt med, ty hjärnan arbetar nästan intensivare på nätterna. Därför börjar jag nu också bli så ”gammal och ful”. Underligt är det att jag kan afvinna mig så pass mycket energi ur mitt urvattnade och urblekta väsen, då jag aldrig får sofva lugnt en enda stund.

lördag 22 april 2017

Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning

Lördagen den 16/2 1918.

Vi ha fått en ny vinterknäpp. Det började på torsdagen. En del snö har äfven fallit, så det har blifvit riktigt vinterlikt igen. Igår afton var 11 grader kallt och värmepannan behöfde ånyo tagas i anspråk till hela sin kapacitet.

Dagarna ha ökats oproportionerligt mycket på några dagar. Det är fullt ljust redan långt före 7, och igår kväll stod jag i mitt fönster och beskådade det svinnande dagsljuset med månskäran i ny, då klockan var sex. Ökningens dagar erbjuda dock alltid en tjusning.

I torsdags hörde jag Sibelius. Hela programmet var ägnadt honom. Och sanningen må sägas, att det fylldes helt och fullt. Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning. Det var ett sjudande, intensivt lif och en fullhet utan like. Och en oändlig rikedom i instrumenteringen! Jag kom litet hvarstädes att tänka på Mahler, fast det var ju icke Mahler.

Programmet utgjordes af:

Symfoni n;r 1, e-moll, op. 39.
Andante ma non troppo;
Allegro energico;
Andante, ma non troppo,
lento;
Scherzo: Allegro
Final: (Quaci una fantasia),
Andante, Allegro molto
Aallotaret, symfonisk dikt för stor orkester, op. 73, f.f.g.
Snöfrid, melodram för deklamation, kör och orkester.

aallottaret
Akseli Gallen Kallela – Aallottaret, vågdöttrarna.

Programmet upplyser följande:

“Sibelius första symfoni är (tryckt 1899) krönet på den period i hans skapande, då hans musik återger den finska naturens och folkepikens bilder och stämningar. Symfonien har en tragisk grundfärg och uttrycker primitiv kraft, vild och kärv lidelse samt öde svårmod. I andra satsen är inlagd en naturidyll af stor skönhet. Första satsen inledes med en melodi för soloklarinett, som återvänder i början af den sista. Symfonien har beundrats för den mästerliga formbehandlingen, den klara, energiska tematiken. Snöfrid hör till en grupp vokalkompositioner, som tonsättaren benämnt improvisationer. Den uppfördes första gången 20 okt. 1900. Den till grunden liggande texten är delar ur Rydbergs bekanta dikt, som kompositören gifvit en färgrik och fantasifull tolkning. Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade

Aallotaret är en af Sibelius senaste, af den finska mytologin inspirerade orkesterdikter. den är komponerad år 1914 och äger – liksom de flesta verken från denna tid – en mera klassisk stil än de tidigare kompositionerna till Kalevala. Ordet Aallotaret betyder vågdöttrarna. Dessa omtalas flerstädes i Kalevala, t.ex. i femte sången, där Wäinämöinen metar upp den i hafvet omkomna Aino i skepnad af en fisk. De kallas vanligen för Wellamos – hafsgudinnans – döttrar. I den nämnda sången förtäljer Uutama sin dröm för Wäinämöinen och ger därvid följande naturbild:

Ahto-skaran bor där borta
Wellamos jungfrur där sig hvila;
Vid den dimbetäckta udden spetsen af en töcknig holme
under böljorna de djupa.
Uppå bottnens mörka gyttja.”

W.S. formar kritiken öfver konserten på följande sätt:

”Jean Sibelius var det stora namnet på konsertföreningens gårdagskonsert. Enligt den ursprungliga planen hade det varit meningen presentera endast nyheter – 3dje symfonien, Aallotaret och Snöfrid – men i sista stund hade man ändrat åsikt och tredje symfonien fick vika för första, detta kanske på grund af kännedomen om Stockholmspublikens ovilja mot allt nytt, speciellt allt nytt som fordrar en smula reflexion. Tredje symfonien är ju föregångaren till den fjärde, och då börjar Sibelius sin vandring på expressionismens marker. Som det nu var fick sålunda ”Ettan” inleda programmet och som den spelats här flera gånger förut finns ingen anledning närmare beröra den; att den är frisk, stark och ursprunglig vet man ju förut.

Som programmets andra nummer följde så ”Aallotaret” som hör till komponistens senaste skapelser – opustalet är 73, årtalet 1914. Denna symfoniska dikt ansluter i stilen till tonmålningen ”Okeaniderna” och Historiska suiten N:r 2; den är således en återgång till den tidigare lyriska impressionismen efter vandringen på expressionismens stigar i grubbel och inåtvändhet.

Aallotaret betyder vågdöttrarna och tondikten ger också en god instrumental bild af den sången i Kalevala, där Uutama för Wäinämöinen förtäljer sin dröm och skildrar hur Wellamos döttrar hvila sig ”vid den dimbetäckta udden, spetsen af en töcknig holme, under böljorna de djupa.”

Som man ser, ett rikt tillfälle för orkestral impressionism. Första motivet är typiskt för Sibelius – klarinetter sväfva öfver stråkarnas skimrande böljesång, likt en lätt vindkåre – andra temat intoneras af engelskt horn och är mörkare i färgen. För öfrigt blir Sibelius aldrig riktigt sig själf – han får en ganska kosmopolitisk anstrykning, särskildt i orkestern, där man känner igen dessa korpgliesandos och andra effekter från nyrysk musik.

Vida mer sibelianskt är så ”Snöfrid” för deklamation, kör och orkester. Sibelius visar här liksom t.ex. i Kulleroo och i de tvänne första symfonierna sin förkärlek för hjältedikter; Snöfrid är ett musikaliskt epos, en skildring af det gamla vikingalynnet. – ” Strida hopplös strid och namnlös dö”, som en af diktens strofer lyder. Musikaliskt sett har verket stora förtjänster; den melodiska linien är visserligen på sina ställen rätt svag, men där finns kolorit och intensiv stämning och en avslutning af sällsynt prakt och upphöjdehet: man tycker sig nästan se en bild ur den fornnordiska gudasagan: ”där på Idavallaen nornan vårdar morgonlifvets gyllne taflor än.”

Signe Kolthoff var aftonens ”solist”. Och det melodram som fallit på hennes lott att utföra fick en sällsynt intelligent och förfinad tolkning; det var en sann njutning att höra röstens sonora klang mot det markerade men dämpade ackompanjemanget i blecket. Diktionen var ypperlig. Tydligen har skådespelerskan under sin vistelse i Finland haft tillfälle studera och lära mycket med hänsyn till den sibelianska musiken – en bättre tolk för ”Snöfrid” kunde man knappast önska sig.

Georg Schneewoigt var aftonens titan. I symfonien formade han med ett säkert grepp konturerna; han hetsade instrumenten mot hvarandra, lät dem torna upp sig i stora vågor för att åter låta dem sjunka mumlande i djupet. Schneewoigt har nu alltid varit en ypperlig Sibeliustolkare, man minns väl hans framförande af ”En saga” vid Helsingforsorkesterns besök härstädes på sin tid. Äfven i ”Snöfrid” höll han med säker hand de vokala och instrumentala trådarna i sin hand. Såväl kören som orkestern förtjäna dessutom lofordas.”

---

Mig tilltalade mest andantet i symfonien med sin melodik och landtliga stämningar. Där var sol, grönska, fågelkvitter, glädje åt lifvet. Instrumenteringen var praktfull. Jag hade knappast föreställt mig Sibelius sådan.

Äfven scherzot tilltalade mig på det lifligaste. Det erinrade mig i sin grundliga tematik om Bruckner-”åttans” scherzo. Temat återgifves flödande i alla instrumentgrupper, t.o.m. pukorna ha därmed mycket att beställa. Genialiskt, friskt!

Aallotaret föreföll mig mera underligt. Men det bör ju ha dimhöljda, oklara konturer och mystik i öfverflöd, så det var kanske inte så ”underligt” om man söker fatta det rätt.

Snöfrid gjorde i slutets stegring ett väldigt praktfullt intryck. Storartadt! Och Signe K. deklamerade så som det skulle deklameras!

Georg Sundström och jag sutto ihop. Vi köpte biljetter samtidigt. Vi upptäckte Maria Amundson-Stene på läktarens första bänk.

Vi lämnade denna konsert med sinnena fyllda. Bravo Sibelius!

 

torsdag 20 april 2017

Vi får väl dock hoppas…

Februari 1918

Måndagen den 11/2 var Astri in till staden för att gå till doktorn. Hon var till Wester-Hallberg igen. Sedan en vecka har hon klagat öfver värk och styfnad i armbågar och knäleder. Hon har dessutom känt sig trött och hankig och trodde bl. a äfven att njurarna voro i olag. Jag hade gissat på att värken berodde på öfveransträngning, då hon hyfvade med Maj-Kerstin om nätterna, ty hon har blifvit tung och bastant nu. Men för säkerhets skull gick hon till doktorn.

Hon reste in kl. 12 och ut igen med 4-tåget. Doktorn trodde att det var något tillfälligt, men att det måhända kunde bli rheumatisk feber. Ty litet hög temperatur hade Astri. 37,6 à 37,7 max. Doktorn hade noga undersökt såväl lungorna som hjärtat – lungorna naturligtvis för feberns skull – och hade visst inte varit fullt nöjd med någondera delen. Vi får väl dock hoppas, att det inskränker sig till en obetydlig tillfällig rheumatisk feber, som snart går öfver. Och att det inte rör sig om lungorna, ty det vore inte roligt.

Jag var till kl. 2 kallad till konferens med Hallin och Hallström och redogjorde noggrant för situationen intill datum. Meddelade, att diamantborrningen antagligen kunde börja i Wreta i denna vecka. Redogjorde äfven för de senaste resorna.

Jag frågade, om jag skulle söka utvidga min verksamhet genom att förfråga mig om uppdykande annonser om grufföretag etc., som möjligen kunde vara något att göra af. Men Hallin ville icke, att vi skulle söka efter saker och ting. Vi skulle anse oss och vårt namn för godt för att nedlåta oss med kreti och pleti. Jag borde arbeta ”på ett högt plan”.

Mitt räkenskapsutdrag för 1917 godkändes. Åtminstone hade de ingen anmärkning att göra.

Onsdagen den 13/2. Jag har haft två vanliga lugna kontorsdagar. Farit in 11.17 och hem 4. Astri har legat bägge dagarna för att söka häfva febern, hvilket dock hittills icke lyckats. Dock har hon känt sig bättre.

Sotarn fann vid en sotning af värmepannan igår, att röret ut i rökgången var alldeles upprostat och sönderbrändt. Det gick i bitar, då han tog bort det för att komma åt att sota. Så vi ha tillfölje däraf icke kunnat elda i värmepannan. Och som det nu ett par dagar just varit en smula under fryspunkten ute, så har det varit synnerligen kallt i rummen, särskildt i nederrummen.

Jag har ej haft tid med mina studier på en vecka. Allt har fått ligga nere. Ett par dagar har jag varit sysselsatt med att få mina privata räkenskaper klara. Det är oerhördt vad det går åt pengar. Lönen stoppar med knapp nöd!