måndag 29 maj 2017

Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni

Vårvintern 1918

På tisdagen var äfven Signe till doktorn och fick konstateradt, att hon hade tarmkatarr. Hon skulle ligga med omslag i två dagar och inte förtära annat än vatten och ägghvita. Denna närmast föregående veckan har hon ju intet ätit och ser så mager och ynklig ut, att man rent af kan förskräckas. Emellertid var hon med mig på aftonens stora symfonikonsert på Operan. Jag ansåg att man inte gärna kunde låta ett dylikt musikaliskt evenemang gå förbi utan att vara med. Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni med dess stora apparat och höga fordringar. Jag lyckades egendomligt nog få biljetter på måndag middag på ett fullkomligt smärtfritt sätt.

Om konserten skrifver O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) följande:

”under världskrigets första sommar spreds ryktet, att ett fredsverk uppstått, en ny symfoni af Richard Strauss och på hösten ägde premiären af ”en Alpsymfoni” rum i Dresden, mottagen med ovanligt samfälld hjärtlighet. Ändtligen har verket nått hit och bildade hufvudnumret vid Operans symfonikonsert på tisdagen. En Straussnovitet utgör alltid en sensation och man var mer än vanligt nyfiken på hvad mästaren hade att förmäla efter sin långa utflykt på operans område. Väl ett årtionde skiljer ”En Alpsymfoni” från Symphonia Domestica, tiden utfylld med ”Salome”, ”Elektra”, ”Rosenkavaljeren”, ”Ariadne” och baletten ”Josefslegenden”. Att det nya verket dock skulle ansluta sig till de tidigare symfoniska dikterna i programmusikstil framgick af titel och detaljeradt händelseförlopp, i åskådlighet täflande med kinematografrealismen.

Strauss söker skildra en dag i alpvärlden från nattens vikande dunkel, tills jorden åter sänkes i mörker. I soluppgången börjar under jakthornens klang vandringen uppåt genom skogar, invid bäckar och glittrande vattenfall, där hägringar tjusa vandraren. Vidare bär färden öfver blommiga ängar, förbi sätrar och genom villande snår. På gletschern lurar faran, ett ögonblick råder andlös spänning, dock går allt lyckligt och snart nås högsta toppen. Härifrån skådar vandraren ut öfver alpvärlden och poetiska visioner hägra för honom. Men från djupet höja sig dimmor, fåglarna varsla om oväder och inför varningen beredes till nedfärd. Snart lössläppas dock elementen i ohejdat raseri för att slutligen med uttömda krafter vika för aftonsolen, som gjuter sin varma glans öfver naturen. Åter når vandraren den lugna dalen under det natt sänker sig öfver nejden.

Programmet till denna ”Pastoralsymfoni” är ju barnsligt enkel, med paralleller från Beethoven till Mahler, men dess illustrativa sida måste locka en orkestermålare som Strauss, äfven om naturen dock är något mer och annat än blott dekoration. I synnerhet tyckes alpvärlden tillgänglig för den endast med öga och hand arbetande illustratören, han må nu vara så skickligt färgvirtuos som hälst.

Segantini

Kilometervis väf har offrats åt minutiöst afbildade alper, och dock känner anmälaren blott en, Segantini, för hvilken fjällvärlden avslöjat sin storhet. Med kännedom om Strauss hade man väl ej väntat att i hans Alpsymfoni finna en Segantinis upphöjda, subjektiva naturkänsla, men blef dock en smula besviken att blott få del af hvad en bekymmerslös naturmänniska med vaket verklighetssinne upplefvat och sett under en dag i alperna, men ej hvad en konstnär känt.

Det hela bildar en gigantisk vandringsdekoration af den geniala regissören Strauss. Frånvaron af erotiska episoder hämmar sock utvecklandet af den känslovärme och lidelse hvarmed komponisten annars brukar öfverskyla billigare infall och gifva ett djupare, personligare innehåll. Därför verkar Domestican starkare, äfven om Alpsymfonien är öfverlägsen i arkitektonik och enkelhet. Den är koncentrerad i en sats, klar i form och inom den knappa ramen yppig i sin tematik och polyfoni, låt vara att flera motiv äro gamla bekanta, ej blott från Strauss verk. Till karaktären vanligen enkla distoniska- eller treklangsmotiv – är deras symfoniska behandling beundransvärd; hur de allt efter situationen växla karaktär och gestalt och länka samman de brokiga bilderna till en fast symfonisk organism.

Hvad som berör särskildt sympatiskt, är frånvaron af all pose. Man blir nästan besviken att vid höjdpunkten, alptoppens eröfring, ej mötas af en fanfarorgie eller sentimental utgjutelse, möjligen symboliserande besökets förevigande genom lämplig inskription. Ännu ett ställe öfverraskar genom raffinerad enkelhet, nämligen den beklämmande stillheten före stormen, blott regnfogelns ängsliga skri ljuder. Nej, Strauss är hälsosamt oromantisk äfven där en nykterist skulle råka i frestelse. Tonmåleriet är förbluffande virtuost och framställer bilderna handgripligt åskådligt, dock utan grova verkningar eller utan musikaliska öfverdrifter. Liksom alltid är Strauss äfven här främst musiker. Af episoder som särskildt fängsla, må framhållas den mystiska nattstämningen, vattenfallet, gletschern, säteridyllen och oboesolot vid höjdpunkten. Strauss klangfantasi regerar öfver allt, ehuru den ej lika lätt förmår dölja de melodiska infallens torftighet. Men också försmår den intet som möjligen kan frambringa ett läte eller buller, kohorn och skällor, vindmaskin och åska, orgel (här dock af för begränsade resurser), skriande Ess-klarinett, mångdelad stråkorkester och flerdubblad blåskör. Och det är Strauss, som kort förut predikat: ”Tillbaka till Mozarts enkelhet” och skrifvit ”Ariadne” för 36 mans orkester, visserligen solister! Men det måste medges att han balanserar orkestermassan med säker smak, som ej ens sviker i stormscenen.

Trots all framställningskonst lämnas man dock innerst oberörd; för litet af subjektiv naturkänsla och för mycket af objektiv naturskildring. ”Mehr Mahlerei als Empfindung” med en omkastning af Beethovens ”Pastoral”-devis. Gifvetvis är bekantskapen dock högst intressant och med tacksamhet må erkännas hofkapellmästare Järnefelts konstnärligt temperamentsfulla förmedling af det komplicerade verket, däri utomordentligt understödd af förstärkt hofkapell. Prestationen länder båda parterna till största heder.

Som eldig upptakt till konserten framtonade ouverturen till Smetanas ”Brudköpet” i gnistrande vivacissimo, ibland stegradt till ett för polyfonin riskabelt prestissimoo. Efter detta lyckokast följde ännu en mästerskapelse, César Francks romantiskt sköna variationer för piano och orkester. Med sina två individuellt varierande teman, kombinerade med sonatformen, når detta verk i konstfull byggnad upp till Alpsymfonien, i förandligadt innehåll och uttryckets ädelhet öfverträffande denna. Pianostämman hade i herr Uno Sundelin fått en förstående tolk, som med teknisk fulländning och poetisk känsla gaf säker och dock fri gestaltning åt variationernas växlande följd. Såväl dirigent som solist blef föremål för liflig hyllning af glädjande talrik publik.

Konungen bevistade konserten.”

torsdag 18 maj 2017

Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren

Mor och Signe ha inte mycket nöje haft af sin vistelse här ute. Mor har haft jämt att göra att hålla diskarna från lifvet, och Signe har varit dålig – hennes mage har krånglat hela veckan. Och så har ju jag varit dels bortrest, dels ”sjukdålig” flera dagar.

Och jag som hade trott, att vi skulle ha spelat mycket, och läst. Det har ej blifvit något alls af. Lifvet erbjuder verkligen få glädjepunkter. Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren, arbeta, äta och sofva. Åtminstone de båda sistnämnda.

Men nu skall jag nedlägga pennan för en stund och ägna mig åt något annat!

Det hade varit meningen, att Greta och Moster Ellen skulle ha kommit ut och hälsat på, men Astri ställde sig så afvisande mot ett besök, så de drogo sig, och kommo ej. Stämningen på eftermiddagen var ganska tryckt. Signe och jag spelade en smula Tjaikowsky (jag har tre tjocka häften af hans symfonier hemma), men vi funno honom inte vidare tilltalande, åtminstone inte i pianoutdrag, så vi affärdade honom och öfvergingo till Brahms. Vidare sökte jag sjunga en smula, men fann inte rösten särdeles sympatisk efter ett par års fullständig hvila.

På kvällen var ett öfverdådigt månsken, och helt sent lyckades jag få modern med ut för att få litet annorlunda luft efter köksdiskarna. Sent i säng.

Fredagen den 1 mars 1918.

Den nya månaden har ingått med ett högst strålande väder. Men några vårillusioner kan man inte precis få, som i söndags, då Signe och jag voro ute på promenad i samhället och det rent af verkade maj, ty idag på morgonen var hela 7 grader kallt. Men solen verkar nu ofantligt fram på middagen. Jag tycker att dagarna ha ökats oproportionerligt under den sista veckan. Det förefaller mig ha gått nästan språngvis. Nu är det nästan ljust ända till sex. Man märker skillnaden mest vid denna tiden på aftnarna, emedan man då vanligen anländer hem från staden. 5-tåget blir väl i regel det mest anlitade.

Astri har under den senaste veckan kryat på sig. Jag ringde till dr van der Burg på tisdagsmorgonen, och han syntes belåten med förloppet. Astri hade på natten haft undertemperatur – blott 36,5 – och hade samtidigt haft ett anfall åt hjärtat. Hon trodde, att det alldeles skulle till att strejka och påstod att det kändes otäckt – hon mådde ”tjyvtjockt” värre. Men det var väl till största delen nervositet. Doktorn fäste i alla händelser inget afseende därvid. Han ansåg att hon skulle gå upp och blott vara försiktig med att gå för mycket, alldenstund det vore möjligt att hon hade en lindrig knölros. (Knölen på benet kunde möjligen tyda därpå). På tisdagen gick hon alltså upp, och humöret blef då betydligt bättre också.

tisdag 9 maj 2017

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Jag kunde inte säga nej till ett par till synes oskyldiga cigarrer, men de blefvo min olycka. Jag rökte troligen för hårdt in på sista stumpen och fick väl i mig något af oljan. Alltnog blef jag på natten tämligen sjuk och fick på tåget uppkastningar, som en försupen buse. Det var ytterst obehagligt och genant. Och Saltsjöbadståget har ju ingen toalett!

Då jag ändtligen efter all vedermöda kom hem vid ½ 1-tiden, hade jag knappast hunnit lägga mig förrän Elsa kom ner och hämtade mig under förklaring att Astri ville att jag skulle komma upp. Astri låg där och flämtade, var varm som en ugn och kunde knappast andas, sade hon. Det värkte i maggropen, bröstet och axlarna. Jag fick lof att vara hos henne hela natten, för att lugna henne. Naturligtvis inte en blund i ögonen. Där lågo vi sjuka båda två!

På morgonen därpå ringde jag efter doktor van der Burg i Saltsjöbaden, och han kom på middagen. Han förklarade, att det ingen fara var med lungorna först och främst, hvilket var det förnämsta, men äfven den rheumatiska åkomman ansåg han af mindre, tillfällig betydelse. Han ansåg henne mest psykiskt deprimerad, trött, utsugen, utsläpad af nattvaket med ungarna, väl då främst Maj-Kerstin. Ungen skulle ut, förklarade han, så att Astri finge ro och hvila. Men försök med det, den som kan! Det lyckades nog inte annat än med stadsbud!

Jag reste inte in till staden på den dagen; ansåg att jag intet dugde till att uträtta. Och så var det bättre att stanna hemma och sköta den lilla magen. Förresten gjorde den sig påmind med icke alltför långa mellanrum, så det var icke så godt att vara borta.

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Resten af veckan blef häller inte värst mycket uträttadt. Jag var visserligen inne till kontoret både på fredagen och lördagen, men arbetet blef ej afsevärdt.

Astri har legat sedan dess. Hennes temperatur har varit bra, hennes värk inte häller öfverväldigande, men vi tyckte det vore bäst för henne att ligga så länge. Hon har fått en liten svullnad i ett ben, med en röd antydan i huden. Emellertid har hon för sig att hon är dålig och fantiserar om bältros och knölros osv.

Vidare är hon ”dum i hufvet”, hvilket yttrar sig uti en fullkomlig oförmåga att läsa något med behållning, att hålla tankarna samlade på något visst. Hon blir så genast alldeles slak. Det föreligger tydligen en fullkomlig psykisk depression, som inte kan häfvas förrän ”Majsjitti” blifvit fullt afvänjd och kan tagas ifrån henne.

måndag 8 maj 2017

Från veckans arbete är icke mycket att berätta.

Från veckans arbete är icke mycket att berätta. Det förnämsta är väl igångsättningen af diamantborrningen i Wreta. Andersson hade förut skrifvit och sagt sig tro, att den skulle taga sin början på tisdagen. Jag valde därför med afsikt onsdagen för nedresan för att få närvara strax efter starten.

Men då jag anlände dit ner, hade de ännu icke fått igång. Skjulet var ju uppfördt och maskinerna på sin plats, men vattenpoleringsanordningen var icke klar. Jag hade föreslagit att slå två flugor i samma smäll och taga det för spolningen erforderliga vattnat ur norra grufvan, som därigenom borde bli länsad, åtminstone i de öfre delarna.

De höllo just på med hopsättandet af denna ledning och vi fingo det så pass i ordning att vi kunde se att anordningen fungerade. Andersson var blott bekymrad för, att vattentilloppet icke skulle komma att visa sig tillfyllest, ty diamantborrningsbolaget hade blott kostat på 1” rör, och det var måhända väl litet.

Enligt underrättelser af gårdagen kom dock arbetet igång på torsdagseftermiddagen (den 21/2), äfven om Andersson ansåg sig för fortsättningen böra rekvirera gröfre rör (1½”)

Borrmanskapet var inlogeradt i grufstugan och hade skaffat sig hushållerska och bildat eget matlag. De hade det skapligt nog. Goda sängkläder hade jag låtit anskaffa, och ved hade vi ju, så inte behöfde de frysa.

Men jag frös ordentligt däruppe på kullen. En isande vind for tvärs igenom kroppen, och jag måste till sist ge tappt och bege mig på väg till staden. Andersson skulle komma efter med skjuts, men jag vågade inte sitta och åka, redan på förhand utkyld som jag var. Utan jag satte marsch och fick efter en fjärdingsväg värmen åter i kroppen tills skjutsen hann ifatt.

Så skulle vi äta middag, och det var ett kapitel för sig. Andersson meddelade, att de på Hushållsskolan – där vi förut ätit rätt rikligt och bra – hade från den ½ infört ransonering i portioner, samtidigt som de höjt månadspriset till 100 kr från 70. Detta tyckte han var väl starkt och hade därför slutat där. Han föreslog nu, att vi skulle äta på Stora Hotellet. Sagdt och gjordt! Vi tågade dit.

Soppa, klart spad utan fett med litet morotstärningar – 1 krona! Lamstek med legymer, tre tunna, nästan genomskinliga skifvor, ingen potatis, men 1½ matsked ärtor och bönor – konserverade förstås – 2 kronor! Smör, 60 öre – jag åt två portioner – 1.20, dricka, antagligen 40 eller 50 öre.

Detta var ingenting att bli mätt på. Någon efterrätt borde vi ha. Äppelpaj var det enda ätbara till minsta priset. Vi fingo en liten bottenkaka af deg med litet marmelad på – 1 krona. Och detta skulle man lefva på efter 1½ mils promenad. Pris 5.35 för middagen, och då hade vi ändå ätit det billigaste som stod att få. Skulle vi ha fått äta oss mätta så hade det kostat minst 10 kronor. Andersson var arg – antagligen också därför att jag icke bjöd på middagen. Han föreslog, en smula kränkt, att han skulle bjuda mig på ny middag på automaten, hvilket han emellertid inte fick. Men nog är detta en tidsbild, om någon! Därför har jag nedskrifvit den.

Efter middagen gjorde jag visit hos Ekengrens och träffade denna gången husets herre hemma. Det blef en relativt angenämt tillbringad afton. I alla händelser bättre, än att gå på gatan, eller sitta i ett hotellrum eller hos Andersson. Det blef ett angenämt samspråkande om allt möjligt. De voro vänliga och enkla. Det bjöds på kaffe och punsch, men blef konjak. Och sedermera blef jag dessutom kvarbjuden till kväll kl. 7. Så det var nätt och jämt jag hann till tåget 8.17.

Det Ekengrenska hemmet är fullt med antikviteter och vackra möbler och saker, gamla präktiga skåp osv. det blef språk om möbler och möbelkonst. Ekengren häfdade vår höga ståndpunkt och smak här hemma i Sverige för närvarande. Och det har han nog rätt i.

SchlüterHan visade sitt nyförvärfvade skrifbord, tillverkadt af lindar från någon egendom i Uppland – en präktig pjäs med ett härligt trä med den finaste ådring. Bordet var tillverkadt i Nyköping. En gammal stol var renoverad hos N.K. och tog sig synnerligen präktigt ut. Tenn och gammalt porslin hade han också att förevisa.

Och så hade han ”Frau Carl Schlüter” på sin bokhylla, fastän icke i terra-cotta liksom min statyett, utan i någon hvit massa. Och jag erkänner att den hvita var vackrare.