Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni

Vårvintern 1918

På tisdagen var äfven Signe till doktorn och fick konstateradt, att hon hade tarmkatarr. Hon skulle ligga med omslag i två dagar och inte förtära annat än vatten och ägghvita. Denna närmast föregående veckan har hon ju intet ätit och ser så mager och ynklig ut, att man rent af kan förskräckas. Emellertid var hon med mig på aftonens stora symfonikonsert på Operan. Jag ansåg att man inte gärna kunde låta ett dylikt musikaliskt evenemang gå förbi utan att vara med. Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni med dess stora apparat och höga fordringar. Jag lyckades egendomligt nog få biljetter på måndag middag på ett fullkomligt smärtfritt sätt.

Om konserten skrifver O.M.s (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) följande:

”under världskrigets första sommar spreds ryktet, att ett fredsverk uppstått, en ny symfoni af Richard Strauss och på hösten ägde premiären af ”en Alpsymfoni” rum i Dresden, mottagen med ovanligt samfälld hjärtlighet. Ändtligen har verket nått hit och bildade hufvudnumret vid Operans symfonikonsert på tisdagen. En Straussnovitet utgör alltid en sensation och man var mer än vanligt nyfiken på hvad mästaren hade att förmäla efter sin långa utflykt på operans område. Väl ett årtionde skiljer ”En Alpsymfoni” från Symphonia Domestica, tiden utfylld med ”Salome”, ”Elektra”, ”Rosenkavaljeren”, ”Ariadne” och baletten ”Josefslegenden”. Att det nya verket dock skulle ansluta sig till de tidigare symfoniska dikterna i programmusikstil framgick af titel och detaljeradt händelseförlopp, i åskådlighet täflande med kinematografrealismen.

Strauss söker skildra en dag i alpvärlden från nattens vikande dunkel, tills jorden åter sänkes i mörker. I soluppgången börjar under jakthornens klang vandringen uppåt genom skogar, invid bäckar och glittrande vattenfall, där hägringar tjusa vandraren. Vidare bär färden öfver blommiga ängar, förbi sätrar och genom villande snår. På gletschern lurar faran, ett ögonblick råder andlös spänning, dock går allt lyckligt och snart nås högsta toppen. Härifrån skådar vandraren ut öfver alpvärlden och poetiska visioner hägra för honom. Men från djupet höja sig dimmor, fåglarna varsla om oväder och inför varningen beredes till nedfärd. Snart lössläppas dock elementen i ohejdat raseri för att slutligen med uttömda krafter vika för aftonsolen, som gjuter sin varma glans öfver naturen. Åter når vandraren den lugna dalen under det natt sänker sig öfver nejden.

Programmet till denna ”Pastoralsymfoni” är ju barnsligt enkel, med paralleller från Beethoven till Mahler, men dess illustrativa sida måste locka en orkestermålare som Strauss, äfven om naturen dock är något mer och annat än blott dekoration. I synnerhet tyckes alpvärlden tillgänglig för den endast med öga och hand arbetande illustratören, han må nu vara så skickligt färgvirtuos som hälst.

Kilometervis väf har offrats åt minutiöst afbildade alper, och dock känner anmälaren blott en, Segantini, för hvilken fjällvärlden avslöjat sin storhet. Med kännedom om Strauss hade man väl ej väntat att i hans Alpsymfoni finna en Segantinis upphöjda, subjektiva naturkänsla, men blef dock en smula besviken att blott få del af hvad en bekymmerslös naturmänniska med vaket verklighetssinne upplefvat och sett under en dag i alperna, men ej hvad en konstnär känt.

Det hela bildar en gigantisk vandringsdekoration af den geniala regissören Strauss. Frånvaron af erotiska episoder hämmar sock utvecklandet af den känslovärme och lidelse hvarmed komponisten annars brukar öfverskyla billigare infall och gifva ett djupare, personligare innehåll. Därför verkar Domestican starkare, äfven om Alpsymfonien är öfverlägsen i arkitektonik och enkelhet. Den är koncentrerad i en sats, klar i form och inom den knappa ramen yppig i sin tematik och polyfoni, låt vara att flera motiv äro gamla bekanta, ej blott från Strauss verk. Till karaktären vanligen enkla distoniska- eller treklangsmotiv – är deras symfoniska behandling beundransvärd; hur de allt efter situationen växla karaktär och gestalt och länka samman de brokiga bilderna till en fast symfonisk organism.

Hvad som berör särskildt sympatiskt, är frånvaron af all pose. Man blir nästan besviken att vid höjdpunkten, alptoppens eröfring, ej mötas af en fanfarorgie eller sentimental utgjutelse, möjligen symboliserande besökets förevigande genom lämplig inskription. Ännu ett ställe öfverraskar genom raffinerad enkelhet, nämligen den beklämmande stillheten före stormen, blott regnfogelns ängsliga skri ljuder. Nej, Strauss är hälsosamt oromantisk äfven där en nykterist skulle råka i frestelse. Tonmåleriet är förbluffande virtuost och framställer bilderna handgripligt åskådligt, dock utan grova verkningar eller utan musikaliska öfverdrifter. Liksom alltid är Strauss äfven här främst musiker. Af episoder som särskildt fängsla, må framhållas den mystiska nattstämningen, vattenfallet, gletschern, säteridyllen och oboesolot vid höjdpunkten. Strauss klangfantasi regerar öfver allt, ehuru den ej lika lätt förmår dölja de melodiska infallens torftighet. Men också försmår den intet som möjligen kan frambringa ett läte eller buller, kohorn och skällor, vindmaskin och åska, orgel (här dock af för begränsade resurser), skriande Ess-klarinett, mångdelad stråkorkester och flerdubblad blåskör. Och det är Strauss, som kort förut predikat: ”Tillbaka till Mozarts enkelhet” och skrifvit ”Ariadne” för 36 mans orkester, visserligen solister! Men det måste medges att han balanserar orkestermassan med säker smak, som ej ens sviker i stormscenen.

Trots all framställningskonst lämnas man dock innerst oberörd; för litet af subjektiv naturkänsla och för mycket af objektiv naturskildring. ”Mehr Mahlerei als Empfindung” med en omkastning af Beethovens ”Pastoral”-devis. Gifvetvis är bekantskapen dock högst intressant och med tacksamhet må erkännas hofkapellmästare Järnefelts konstnärligt temperamentsfulla förmedling af det komplicerade verket, däri utomordentligt understödd af förstärkt hofkapell. Prestationen länder båda parterna till största heder.

Som eldig upptakt till konserten framtonade ouverturen till Smetanas ”Brudköpet” i gnistrande vivacissimo, ibland stegradt till ett för polyfonin riskabelt prestissimoo. Efter detta lyckokast följde ännu en mästerskapelse, César Francks romantiskt sköna variationer för piano och orkester. Med sina två individuellt varierande teman, kombinerade med sonatformen, når detta verk i konstfull byggnad upp till Alpsymfonien, i förandligadt innehåll och uttryckets ädelhet öfverträffande denna. Pianostämman hade i herr Uno Sundelin fått en förstående tolk, som med teknisk fulländning och poetisk känsla gaf säker och dock fri gestaltning åt variationernas växlande följd. Såväl dirigent som solist blef föremål för liflig hyllning af glädjande talrik publik.

Konungen bevistade konserten.”