Torsdagen var alltså en olycksdag!

Jag kunde inte säga nej till ett par till synes oskyldiga cigarrer, men de blefvo min olycka. Jag rökte troligen för hårdt in på sista stumpen och fick väl i mig något af oljan. Alltnog blef jag på natten tämligen sjuk och fick på tåget uppkastningar, som en försupen buse. Det var ytterst obehagligt och genant. Och Saltsjöbadståget har ju ingen toalett!

Då jag ändtligen efter all vedermöda kom hem vid ½ 1-tiden, hade jag knappast hunnit lägga mig förrän Elsa kom ner och hämtade mig under förklaring att Astri ville att jag skulle komma upp. Astri låg där och flämtade, var varm som en ugn och kunde knappast andas, sade hon. Det värkte i maggropen, bröstet och axlarna. Jag fick lof att vara hos henne hela natten, för att lugna henne. Naturligtvis inte en blund i ögonen. Där lågo vi sjuka båda två!

På morgonen därpå ringde jag efter doktor van der Burg i Saltsjöbaden, och han kom på middagen. Han förklarade, att det ingen fara var med lungorna först och främst, hvilket var det förnämsta, men äfven den rheumatiska åkomman ansåg han af mindre, tillfällig betydelse. Han ansåg henne mest psykiskt deprimerad, trött, utsugen, utsläpad af nattvaket med ungarna, väl då främst Maj-Kerstin. Ungen skulle ut, förklarade han, så att Astri finge ro och hvila. Men försök med det, den som kan! Det lyckades nog inte annat än med stadsbud!

Jag reste inte in till staden på den dagen; ansåg att jag intet dugde till att uträtta. Och så var det bättre att stanna hemma och sköta den lilla magen. Förresten gjorde den sig påmind med icke alltför långa mellanrum, så det var icke så godt att vara borta.

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Resten af veckan blef häller inte värst mycket uträttadt. Jag var visserligen inne till kontoret både på fredagen och lördagen, men arbetet blef ej afsevärdt.

Astri har legat sedan dess. Hennes temperatur har varit bra, hennes värk inte häller öfverväldigande, men vi tyckte det vore bäst för henne att ligga så länge. Hon har fått en liten svullnad i ett ben, med en röd antydan i huden. Emellertid har hon för sig att hon är dålig och fantiserar om bältros och knölros osv.

Vidare är hon ”dum i hufvet”, hvilket yttrar sig uti en fullkomlig oförmåga att läsa något med behållning, att hålla tankarna samlade på något visst. Hon blir så genast alldeles slak. Det föreligger tydligen en fullkomlig psykisk depression, som inte kan häfvas förrän ”Majsjitti” blifvit fullt afvänjd och kan tagas ifrån henne.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Morfar och spanska sjukan