tisdag 27 juni 2017

”Around the coasts of England”

Våren 1918.

Från veckan är att anteckna en föreläsning I Borgarskolans serier af Mr. Erskine Kidd på Victoriasalen. (Victoriasalen låg i Godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm. Reds. anm.) Han föreläste om: ”Around the coasts of England” och visade i anslutning därtill en massa vackra bilder från Britanniens många hamnstäder.

Föreläsningen var synnerligen liflig och medryckande och hölls på ett klart och tydligt språk, där intet ord gick förloradt. Föreläsaren är ju bekant för sin humor och kvickhet, och han lät den flöda, som då han t.ex. relaterade morgonbönen i en af Skottlands domer, där han som gosse varit korsångare, då ynglingarna, djupt andäktiga, rabblade på fabriksmärkena i hattkullarna, som de höllo för sina ansikten. Eller då han i en musikhandel skulle sjunga en melodi till ett stycke som han ville köpa för att få Pinet att sedan introducera, hvarvid ”my wife went out”, hvilket kanske var behöfligt.

De många bilderna voro förträffliga och gåfvo en präktig illustration till rundresan. Vackrast voro förstås de skotska bilderna.

SkerryvoreMan borde naturligtvis för sin själs frälsning mera än hvad som sker begagna sig af de rika bildningsmöjligheterna, som dessa föreläsningar erbjuda. Jag är lat. Men huru hinna med allt?

tisdag 13 juni 2017

Den första symfoniens tragiska storhet…

Eftersom jag är i farten med musiken, så är det bäst att äfven relatera torsdagens symfonikonsert. Programmet var följande:

Brahms:

Symfoni no. 1, e-moll, op. 68.

  • Un poco sustenuto. Allegro.
  • Andante sustenuto
  • Un poco allegretto e grazioso
  • Adagio. Allegro non troppo ma con bris

Pianokonsert no.2, D-dur, op. 83.

  • Allegro non troppo
  • Allegro appassionato
  • Andante
  • Allegretto grazioso

Brahms_Johannes_1887Brahms e-moll-symfoni slutkomponerades efter många års förarbeten 1876, då den också för första gången uppfördes – nämligen i Karlsruhe. Omedelbart därefter följde uppföranden i Mannheim, München och Wien. För många gäller den som Brahms väldigaste tonskapelse. ”den första symfoniens tragiska storhet” skrifver Thomas-Lan-Galli ”har Brahms senare icke förmått uppnå”

Med sin väldighet ställer den allt i skuggan, som på symfoniens område skrifvits efter Beethoven. Det finns andra verk, som ha att uppvisa skönheter, som detta ej äger. Den underbara klangfägringen i Schuberts h-moll-fragment anträffas ingenstädes hos Brahms, men e-moll-symfoniens monumentala storhet berättigar till en viss grad den beteckning Bülow gaf den som ”Beethovens tionde”.

D-dur-konserten härstammar från året 1881. En egendomlighet i dess byggnad är, att den innehåller fyra satser i st. f de sedvanliga tre. Solostämman anses i tekniskt afseende vara en af de svåraste pianistiska uppgifter som finnas.

”hvad konserten” skrifver Kalbeck, Brahms främste biograf ”hvars karaktär vi finna i en outgrundlig, i lifvets djupaste allvar bottnande glädje, har framför alla andra i sitt slag, är klangfärgernas skönhet och rikedom. Klavertronen blir så aktsamt behandlad och så lyckligt förberedd, att örat genast blir förtroget därmed. En gång vanda vid den hälsa vi klangen i hvarje soloparti med ny spänning, glädja oss öfver den lysande fullheten i dess kraft, som orkestern tycks fördubbla”.

Den pastorala stämningen och den friska naturmålningen i verket tillhöra de största skönheterna i Brahms produktion.

lördag 3 juni 2017

Det var ett tonmåleri utan like!

Denna recension (Olallo JM Morales, musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) öfverensstämmer tämligen noga med mina egna intryck af konserten.

Prodana”Brudköpet” tyckte jag var mera konstigt än vackert – hela tiden ett ansträngt jäktande i vildaste prestissimo. Instrumentationens hufvudpunkt var förlagd till stråkarna. Jag tyckte inte det var någon vidare omväxling. 

César Franck-konserten däremot var öfverdådig såväl i pianostämman som i orkestern. Stycket påbörjades så varligt och en smula melankoliskt men ryckte ibland upp sig till likaså svindlande tempon, så att man knappast förstå hur det är möjligt för människofingrar. Jag förmärkte väl det fördjupade andliga innehåll, hvarom Morales talar.

Beträffande Alpsymfonien har han nog också rätt. Det var ett öfversåsigt stycke skildringskonst af yttre effekter. Djupare känsla, konstnärlig upplefvelse saknades. Verket var ju ytterst intressant som orkestreringsprof betraktadt, men lämnade en dock tämligen oberörd, när effekterna väl voro öfver. Nedfarten från berget var storartadt gjord. Man hörde faktiskt hur han åkte och rentaf kasade utför långa sträckor af branten. Det var ett tonmåleri utan like! Likaså ”lugnet före stormen” med de ängsliga fågelpipen och varslen samt den utbrytande stormen. nattdunklet var som sig bör synnerligen mystiskt, och flöt alldeles i sär i alla möjliga konturlösa tonsteg och harmonier.

I alla händelser var det en upplefvelse, som väl förtjänar att antecknas.

Jag tror dock nästan att jag tycker Bergs musik är fullt ut lika färgstark, mustig och klangfager.

P.B. (troligtvis Wilhelm Peterson-Berger, som verkade som musikrecensent fram till 1930. Reds. anm.) är inte fullt så skonsam som Morales. Han skrifver:

”Operans fjärde symfonikonsert gjorde Stockholm bekant med Richard Strauss senaste verk, hans mycket omtalade Alpsymfoni. Man bör vara hr Järnefält tacksam för den mödosamma och stor apparat kräfvande presentationen, men för öfrigt är det väl knappast möjligt att inte förvånas öfver verkets besludlighet och inre obetydlighet. En idyll i jätteformat: bergsbestigning med hornlåtar i skogen, koskällor på fäbodvallen, ett oväder enligt konstens alla regler och nedstigningen m.m. m.m. Programmet anger 21 tonbilder, hvilket verkade en smula bra. För öfrigt återfann man den välkända Wagnerepigonismen i orkester och motivbehandling nästan mera obeslöjad än någonsin förr. Det tematiska materialet är mycket enhetligt, men verkar delvis utnött och alltför vanligt. Vissa sällsammare hörselsensationer såsom den af vindmaskinen – hvars exekutör tyvärr fängslade ögat lika mycket som örat – kunde ej blanda bort dessa intryck; det hela är klangmusik afsett för öra och fantasi. Hjärtat har då ingenting att säga eller mottaga.”