Den första symfoniens tragiska storhet…

Eftersom jag är i farten med musiken, så är det bäst att äfven relatera torsdagens symfonikonsert. Programmet var följande:

Brahms:

Symfoni no. 1, e-moll, op. 68.

• Un poco sustenuto. Allegro.
• Andante sustenuto
• Un poco allegretto e grazioso
• Adagio. Allegro non troppo ma con bris

Pianokonsert no.2, D-dur, op. 83.

• Allegro non troppo
• Allegro appassionato
• Andante
• Allegretto grazioso

Brahms e-moll-symfoni slutkomponerades efter många års förarbeten 1876, då den också för första gången uppfördes – nämligen i Karlsruhe. Omedelbart därefter följde uppföranden i Mannheim, München och Wien. För många gäller den som Brahms väldigaste tonskapelse. ”den första symfoniens tragiska storhet” skrifver Thomas-Lan-Galli ”har Brahms senare icke förmått uppnå”

Med sin väldighet ställer den allt i skuggan, som på symfoniens område skrifvits efter Beethoven. Det finns andra verk, som ha att uppvisa skönheter, som detta ej äger. Den underbara klangfägringen i Schuberts h-moll-fragment anträffas ingenstädes hos Brahms, men e-moll-symfoniens monumentala storhet berättigar till en viss grad den beteckning Bülow gaf den som ”Beethovens tionde”.

D-dur-konserten härstammar från året 1881. En egendomlighet i dess byggnad är, att den innehåller fyra satser i st. f de sedvanliga tre. Solostämman anses i tekniskt afseende vara en af de svåraste pianistiska uppgifter som finnas.

”hvad konserten” skrifver Kalbeck, Brahms främste biograf ”hvars karaktär vi finna i en outgrundlig, i lifvets djupaste allvar bottnande glädje, har framför alla andra i sitt slag, är klangfärgernas skönhet och rikedom. Klavertronen blir så aktsamt behandlad och så lyckligt förberedd, att örat genast blir förtroget därmed. En gång vanda vid den hälsa vi klangen i hvarje soloparti med ny spänning, glädja oss öfver den lysande fullheten i dess kraft, som orkestern tycks fördubbla”.

Den pastorala stämningen och den friska naturmålningen i verket tillhöra de största skönheterna i Brahms produktion.